Vikingatiden

Det karelska folket formas i vikingatiden (800-1000)

Det karelska folket anses ha uppstått som eget folk skilt från sina grannar inom vikingatiden på 700- och 800-talen. Finsk-ugriska nybyggare till områdena kring Finska Viken, Ladoga och Onegasjön kom via vattendragen kring Volga och genom Vitahavskusten. Även från västra Finland började nybyggare flytta till Karelska näset och Ladogakarelen. Både de som kom från väst och öst blev så småningom ett folk. I Novgorodkrönikorna nämns detta folk som tjuder. Karelare dvs. befolkningen kring Korela (Kexholm) nämndes som egen grupp i 1142 års krönika. De skandinaviska sagorna känner namnen Kirjalabotn och Kirjalaland även tidigare.

Vikingarna och slaverna mötte varandra och karelare på marknaderna vid kusten av Finska viken och Ladoga. Vikingahövdingen Rurik formade den novgorodska staten genom att förena slaver och finsk-ugriska folk på 860-talet. Den blev också en stat som styrde händelserna för det karelska folket under flera hundra år. Vid samma tid sammangick de svenska folken till Svea Rike, som sökte utvidgningsmöjligheter även på den östra sidan av Finska Viken. På detta sätt blev det ett öde för folken i Finland och Karelen att leva jämt mellan Sverige och Ryssland.

Vitahavskusten hade befolkning redan på 800-talet. Det sagolika Bjarmland tros ha legat vid kusten av Dvina floden. Kungen av England Alfred berättar i krönikan från 800-talet om den norske Ottar som seglade långt norrut och österut fram till den stora floden som man har beskattat vara Dvina. Ottar mötte ett folk som kännetecknats av odling och handel. Forskare tror sig det ha varit finsk-ugriskt, eftersom ryssar bosatte sig inom området först på 1100-talet.

I skandinaviska sagor berättas också om de norska resorna till Dvina floden på 900-talet. Norrmännen handlade men begick också rån. Karelare i sin tur gjorde resor till den norska kusten på 1100-talet såväl vid krigets som handelns tecken fram till 1400-talet. Dessa resor antas ha påverkat folklore bakom Kalevala.