Gårdfarihandel och karelianism
Gårdfarihandel och karelianism (1800-talet)
Finland gick över till Ryssland för över ett hundra år i det Finska kriget 1808-1809. Freden knöts i Fredrikshamn i september 1809 och gränsen gick då längs Torneälven och det blev den autonomiska tiden i Finland vilket betydde lång och fredfull ekonomisk och kulturell utvecklingsperiod i Finland och Karelen. Det Gamla Finland blev en del av det autonomiska Finland 1812.
De viktigaste näringarna i Vitahavskarelen och Olonets Karelen på 1800-talet var handel, fiske, jakt och jordbruk men att tigga var inte främmande under de svåra åren. Den viktigaste näringen var gårdfarihandeln i Finland samt i det övriga Karelen och Ryssland. Jordbruk var baserat på att befolkningen i byn ägde gemensamt landet och ytorna för jordbruket var baserade på mängden av manliga familjemedlemmar. Landet fördelades på nytt ungefär vart tjugonde år. Detta uppmuntrade inte till att utveckla jordbruk eftersom resultatet av eget arbete kunde bli till förmån för nästa jordbrukare som fick landet.
Skogarna var i statens ägo och t.o.m. att få ved och virke var strängt reglerat. Trä i eget bruk fick man enligt ett årligt portion: antalet stockar som var lämpliga för byggmaterial fick man 7 stycken per hushåll. Dock fick man ta mera, men mot ett högt pris som man betalade för staten. Detta förhindrade starkt utvecklingen av näringarna som var baserade på skogar.
Under autonomin på 1800-talet pågick handeln och karelare började småningom göra det i hela landet, t.o.m. på Åland och i Norra Sverige.
Som den första samlaren av vitahavskarelska runotraditionen anses vara Zachris Topelius den äldre. Han mötte flera karelska gårdfarihandlare på 1820-30-talen och gav ut sina samlade runor som tryckta häfte. I förordet till sitt andra folkpoesihäfte från 1823 säger han att de äldre runorna sjungs bara i östra änder av Finland och i nordvästra Ryssland. I förordet till det femte häftet påstår han att det finns bara ett ända ställe, och det dessutom utanför Finlands gränser – i Vuokkiniemi – där de gamla sederna och sägnerna fortfarande är uppriktiga och rena.
A. J. Sjögren var den första runosamlaren som vandrade 1825 i Vitahavskarelens byar. Jakob Fellman, kyrkoherde i Utsjoki, samlade runor under sin resa till Kem genom Vuokkiniemi, Jyvöälahti, Uhtua och Jyskyjärvi. Elias Lönnrot började sin samling i Finland och bara under sin tredje resa 1832 kom han till Vitahaskarelen, Vuokkiniemi. I den fjärde resan 1833 samlade han runor i byar omkring Vuokkiniemi, och efter denna resa kom han på tanken att samla ihop ett epos. Den femte resan 1834 gav det kommande innehållet till Kalevala, då Lönnrot träffade den största runosångaren i Vitahavskarelen, Arhippa Perttunen. Manuskriptet för den första utgåvan av Kalevala var klar 1835. Efter det hade Lönrot ännu två resor för att samla runor till Karelen på våren 1836 och den sjunde resan under åren 1836-37.
Tankarna kring nationalismen och intresset för Kalevala och runotrakterna som kallades karelianismen spridde sig även bland konstnärerna på 1890-talet. Kalevala och runotrakterna gav inspiration och många konstnärer sökte sig till Karelen: bildkonstnärerna Akseli Gallen-Kallela och Louis Sparre, skulptören Emil Wikström, författaren Juhani Aho, Eino Leino och Ilmari Kianto, kompositörerna Jean Sibelius och P. J. Hannikainen, arkitekten Yrjö Blomstedt och Victor Sucksdorff och flera andra var bärande krafter inom karelianismen.
Tillsammans med karelianismen utvecklades medvetandet av den egna historien och originaliteten bland det karelska folket. Ett av de viktigaste stegen gav journalisten August Wilhelm Ervasti (tidigare Ervast) från Uleåborg. Han reste 1879 till Karelen och p.g.a. denna resa skrev han boken ”Muistelmia matkalta Venäjän Karjalassa” (”Minnen från resan till det Ryska Karelen”). Denna bok inspirerade såväl vitahavskarelare hemma som de handlare som flyttat till Finland att tänka över hur förbättra situationen i deras russifierande hemtrakter.
Into Kondrad Inhas resa 1894 efter Lönnrots fotspår blev mycket viktig. Som följden av denna resa publicerades hans klassiska verk ”Kalevalan laulumailta” med olika beskrivelser och foton på byar och deras människor.