Krig och handel

Tider av krig och handel (1400-1500)

På bägge sidorna fortsatte krigen genom århundraden, och de olika legenderna levde vidare i folkens kollektiva minne. Krönikan från Novgorod berättar att 1377 anföll de frivilliga trupperna från Novgorod med den kända karelska hövdingen Ivan Feodorov Vallittu i spetsen mot forten på Uleälven. Savolaxborna i sin tur försökte utvidga sina områden på den östra sidan av Nöteborgsfredens gräns i början av 1400-talet. De mötte motståndet från karelare. År 1411 anföll Sverige från Viborg mot fortet i Kexholm, medan ryssarnas motattack var siktad mot Viborg. I Österbotten strävade ryssarna och karelarna att hålla fast vid sina gamla rätter mot Sverige och finländare. Ryssarna och karelarna stärkte sina krav med att attackera mot kusten vid Bottenviken. Ryssarna och karelarna förstörde Kemi, Ii och Liminka socken bl.a. 1454 och 1461. Österbottningarna som överklagade till kungen sade att ryssarna hade vårvinter 1479 kommit med handel i tankarna med försäkran om att freden återstod. De hade lämnat områdena i mitten av fastetiden men återkommit med stora trupper och förstört flera socknar. Trots gränsstrider och rån fortsatte karelare sin handel i väst.

Svensk politik i öst kan sägas ha varit expansiv på 1500-talet. Målet var att förflytta gränserna mot öster och att erövra Karelen och Ingermanland. 1570 hamnade Sverige och Ryssland i krig om de baltiska länderna. Kriget mellan 1570-1595 var en tung period på bägge sidorna av gränsen. Kriget var särskilt tungt för karelare i Kexholms län eftersom de befann sig mitt i Sveriges strävanden efter utvidgning och savolaxbornas ökande behov av mera rum för att leva. Sverige och dess undersåtar i Finland anföll de karelska bosättningarna otaliga gånger i slutet på 1500-talet.

Det blev strider som gjorde levnaden av den civila befolkningen svår både i Sverige och Ryssland. De flesta av ryssarnas och karelarnas krigs- och förstöringsresor gick till områden kring Ule träsk, i Österbotten och i kusten av Bottenviken vilka upplevdes som att svenskarna hade erövrat dem. Hösten 1585 anföll karelarna via Ule träsk mot Ule älv där de brände byar och dödade befolkning. Även det övriga Finland fick sin del av krigandet.

Bönderna i Österbotten organiserade sina hämndresor till Karelen i Ryssland. Pekka Vesainen, bonden från Kiiminki, ledde 1589 en sådan till Vitahavskarelen och hans trupper brände Kandalaksja och andra kustens byar samt dödade befolkning. Det så kallade nordiska tjugofemårskriget avslutades med freden i Teusina. Efter det långa kriget blev den nya riksgränsen mycket mer ostligare än den efter Nöteborgsfreden. För Vitahavskarelen blev freden i Teusina betydande eftersom t.o.m. idag är landsgränsen vid Kuhmo, Suomussalmi och Kuusamo fortfarande nästan densamma som då. Detta är en av de äldsta gränserna i Europa som ligger i samma plats. Vid freden i Teusina blev dock Kexholms stad och län en del av Ryssland.

Under de interna striderna om monarkställningen i Ryssland, betydde freden i Stolbova 1617 att Ryssland förlorade Kexholms län, norra delarna av Ladoga och Ingermanland. Genom att kriga nästan ett århundrade blev Sverige en stormakt och störst i Sveriges historia på 1600-talet.