Bosättning av Vitahavskarelen

Bosättning av Vitahavskarelen och Tver Karelen (1300-1700)

Efter att Sverige erövrat Kexholm och efter att religionen blev annan än den traditionella ortodoxa tron, blev området kring Kexholm svårt att bo för karelare i slutet av 1500-talet. På grund av detta sökte de ortodoxa karelare sig till med fredfulla områden söderut, bl. a. från Tver i Ryssland. Den karelska bosättningen i Tver finns kvar ännu idag. Nya trakter söktes också i norr, i Vitahavskarelen. Där fanns otaliga skogar, ödemark och fiskrika sjöar. På detta sätt blev byar i Vitahavskarelen t.ex. kring sjön Kuittijärvi bosatta av karelska familjer med den ortodoxa tron.

Fasta karelska bygder kom till bl.a. vid norra stränderna av Keski-Kuittijärvi vid Uhtua längs Uhut å senast på slutet av 1500-talet. Vandrande karelska jägare och pälsköpare fanns mycket tidigare. Kanske på 1300-talet hade vandrande jägare i viss mån stannat vid Ala-Kuittijärvi, Keski-Kuittijärvi och Ylä-Kuittijärvi. Före karelare bodde även samerna i dessa trakter. De levde för det mesta via renskötsel, jagande och fiske. Samerna flyttade så småningom mot norr från trycket av invandrare från söder och väster, men en del stannade vid dessa trakter och blandades med de senare komna karelarna, ryssarna och finnarna.

Befolkningen och näringarna i Vitahavskarelen förstärktes och handeln till Finland blev livligare. På 1600-talet blev områdena kring Kuittijärvi mer eller mindre bebodda. Pälsjakten och pälshandeln betydde förutsättningar för den materiella utvecklingen men fiske samt svedjebruk och skötsel av boskap i mindre skala var också viktiga näringar. Vitahavskarelare var årliga besökare av Kajana, Uleåborg, Ii och Torneå marknaderna samt även gårdfarihandeln växte trots att lanthandel i Sverige var förbjuden. Handeln hade traditionellt varit fritt i den ryska Karelen. Vanorna i handeln med de olika källorna för varor var då till nytta för vitahavskarelska handelsmän och gårdfarihandlare i Finland.

Krigen och de dåliga tiderna i Finland betydde utvandring till Vitahavskarelen. De var svåra år även i Karelen, men Vitahavskarelens byar kunde vara i fred från svenskarnas och finnarnas rån jämfört med den mera södra Karelen. Att området var avsides och att livet var fredfullt vid vilt- och fiskrika ödemark betydde samtidigt möjlighet att näringslivet kunde utvecklas. Finland och närområdena upplevde en serie speciellt kalla år 1695-1698. Man tror att en fjärdedel eller t.o.m. en tredjedel av befolkningen dog under denna period. Skörden förlorades under flera år i rad, vilket fick folk att börja vandra och tigga för sin levnad, och flera epidemier spridde sig. Under dessa år flyttade finnar till Vitahavskarelen, speciellt från Österbotten.

Vitahavskarelen har p.g.a. sitt fjärran läge kunnat erbjuda asyl för både de som lidit i Kexholms län av den svenska terrorn och för offer av den ryska terrorn i Österbotten. Likväl kunde man undgå den ryska militärtjänsten delvis i Vitahavskarelens fjärran byar, och mängden av unga män rymde sig till skogarna eller flydde till Finland där de levde som ”piekloi” eller flyktingar.

Vitahavskarelen långt borta erbjöd också gömställe för de som var förföljda p.g.a. tron. I 1650-talets Ryssland uppstod en fundamentalistisk religiös rörelse som motsatte sig de förändringar för att förnya kyrkan som var genomdrivna av patriark Nikon. Rörelsen fick mycket stöd bland folket och munkarna i kloster. Dessa anhängare av ”den gamla tron” eller ’staroviero’ började uppleva diskriminering och förföljelse, vilket ledde till uppror i kloster och belägring av dem. Detta ledde i flera fall till tusentals människors självmord genom att bränna upp kyrkor och kloster. Vitahavskarelen långt borta erbjöd gömställen för anhängarna av den gamla tron och de grundade eremit- och klostergemenskaper i byar och ödemark i Vitahavskarelen. På en ö i Tuoppajärvi eller Topozero levde en starovierogemenskap fram till 1700-talet. Även i Ilomantsi och Kuusamo fanns mindre gemenskaper av anhängare av den gamla tron.

Ursprungen till traditionen i folkloristiken kring Kalevala har varit föremålet för en häftig debatt. I varje fall möjliggjorde det fjärran och rätt så säkra beläget Vitahavskarelen att Kalevalakulturen levde till de tiderna då Elias Lönnrot samlade dikterna för Kalevala i början på 1800-talet. Även att man lärde sig läsa och skriva ganska sent i Vitahavskarelen möjliggjorde den muntliga traditionen.