Karelska kulturen

Ordet kultur betyder i detta fall karelarnas materiella och andliga prestationer som helhet. Begreppet den karelska kulturen brukar man dock begränsa till den traditionella karelska folkliga kulturen.

De mest kända poetiska och musikaliska formerna är runosång och gråtsång, medan de mest kända materiella formerna är byggnader, hantverk och mat. De institutionella formerna är släktrelaterade traditioner såsom bröllop, jordfästning, begravplatser och folkfester. De mest kända näringsformerna är jakt, svedjebruk och handel samt de religiösa formerna den ortodoxa tron, den gammalformiga ortodoxa tron från tiden före den moderna kyrkliga traditionen och folktron.

Den traditionella karelska kulturen levde vidare från mun till mun från generation till generation. Det väsentliga i den muntliga kulturen är minnet medan inflytandet från andra kulturer har också spelat en betydlig roll. Därför kan vi säga att vår tids karelska kultur har flera nivåer. I grunden vet vi att det finns en mer eller mindre schamanistisk världssyn från flera hundra eller t.o.m. tusentals år tillbaka i tiden som var baserad på vildmarkskulturen. Den kristliga tron fick i och med den karelska kulturens äldre typiska former så att de införlivades i den ortodoxa religionen eller levde vidare vid sidan av denna.

Den karelska kulturen började blomstra vid korstågstiden på de västra, norra och nordöstra stränderna vid sjön Ladoga. Att karelarna levde vid korsningen av handelsvägar och vattendrag utgjorde en grund både för den materiella och andliga välfärden. Kulturen fick inverkan såväl från ost, väst och söder. Kristendomen kom till Karelen vid de första århundradena på 1000-talet med slaverna.

Det finns ingen säkerhet på varifrån den formen som är typisk för Kalevala kom till Karelen. Emellertid började man så småningom använda denna form med all kunskap och konst som upplevdes som väsentlig.

Den karelska kulturen levde fram till 1900-talets början, som mest arkaisk i Vitahavskarelen, men även i det övriga ortodoxa Karelen såsom Olonets, det f.d. finska Karelen och Norra Karelen samt de karelska byarna i de ostligaste delarna av Kajanaland. Vitaliteten av den karelska kulturen inom dessa områden har man försökt förklara på flera sätt, t.ex. att den ortodoxa kyrkan var öppen mot den och försökte inte förtränga den eller att folk varken kunde läsa eller skriva, att Karelen var så fjärran och att svedjebruket och jaktkulturen levde så länge som villkor för ekonomin i Karelen. Att man satte förbud mot svedjebruk och de stora historiska händelserna i början på 1900-talet betydde också att den gamla karelska kulturen i Vitahavskarelen började försvinna.

I det ryska Karelen finns fortfarande enstaka personer som kan runor och gråtsång såsom de fanns i Kalevalakulturen. Under de senaste årtiondena har sådana personer funnits till och med i Finland bland folk som var tvungna att lämna sina hemtrakter i andra världskriget. Den gamla muntliga och gemenskapliga kulturen som baserade sig på minnet finns inte längre. Runosången och folkmusiken har fått nya och till och med moderna former på bägge sidorna av gränsen vilket på sätt och vis är säkerställer att den karelska kulturen lever vidare.