Sällskapet genom åren
Det är intressant att betrakta sällskapets historia kring dess härkomst och händelserna i Karelens historia.
1879
Tidningsmannen från Uleåborg, August Wilhelm Ervasti (tidigare Ervast) gjorde sommaren 1879 den avgörande resan till Vitahavskarelen för att skriva boken ”Muistelmia matkalta Venäjän Karjalassa” (”Memoarer från resan till Ryska Karelen”). Boken fick vitahavskarelare i Karelen och de handelsmän som hade flyttat till Finland att tänka på möjligheterna att höja förhållandena i sina hemtrakter som genomgått förfall och förryskning, bl.a. Paavo Afanasjeff (senare Paavo Ahava) från Uhtua.
Handlingsprogrammet för förbättringen av levnadsvillkoren i Vitahavskarelen fick så småningom sin form under 1890-talet. När den första förtryckningsperioden tog slut i Finland 1905 såg de som ville förbättra tillståndet i Karelen att det fanns möjlighet för att bilda en förening som stöd till denna verksamhet.
1906
Folkmötena i Uhtua vid årsskiftet 1905-1906 satte fart också på att de vitahavskarelare som bodde i Finland nu började organisera sig. Vitahavskarelska Förbundets förberedande möte ägde rum 25.4.1906 i Vasa. Det grundandet mötet av förbundet ägde i sin tur rum i Tammerfors 3.-4.8.1906. Enligt den första stadgan av förbundets regler slogs det fast förbundets målsättning: att förbättra de andliga och materiella omständigheterna av karelare i Vitahavskarelen.
Enligt stadgarna uppfyllde förbundet sitt syfte genom att grunda finskspråkiga vandrande skolor och folkskolor samt allmänna bibliotek, ge ut tidning och genom att öka förmögenhet i och med jordbruk, boskapsskötsel och de övriga ekonomiska områden. Första provnumret av förbundets blivande tidning ”Karjalaisten pakinat” blev färdig till mötet i Tammerfors. I detta nummer sade man att tidningens syfte bl.a. var att förstärka och återuppleva nationalandan bland karelare.
1907
Abc-boken ”Pieni Alku-opastaja Vienan karjalaisille” såg dagsljuset tack vare förbundet. Med hjälp av förbundet studerade tre karelare från Vitahavskarelen till lärare av vandrande skola i Sordavala seminarium. De första skolorna öppnades i Vuokkiniemi redan under hösten 1906 och vid vårvintern 1907 grundades några i byarna av Uhtua.
Bibliotek och läsesalar grundades i byar i Uhtua, Vuokkiniemi, Kiestinki, Pistojärvi och Jyskyjärvi. Man samlade litteratur från Finland och beställde ett antal tidningar och tidskrifter. I biblioteket i Uhtua hade man snart över 1000 band. I oktober 1907 fattade förbundet ett beslut att stå för kostnaderna för att transportera post från Suomussalmi till Vuokkiniemi en gång i månaden.
Den första sommarfesten av Vitahavskarelska Förbundet hölls i Kajana i juni 1907. Även i Uhtua arrangerade man en karelsk sommarfest. För att förbättra den dåliga infrastrukturen påbörjades byggnadsarbetet av vägen Kivijärvi-Aijonlahti, med meningen att fortsätta vägen ända till Finland.
Den konservativa regeringsmakten i Ryssland och det ortodoxa prästskapet som var misstänksamma mot de folkspråkliga utbildningsrörelserna försökte redan 1908 att sätta hinder på förbundets verksamhet. Karjalaisia pakinoita –tidningen fick inte något officiellt tillstånd att bli utgiven. De skolor och läsesalar som förbundet hade organiserat fick sluta sin verksamhet, fick förbud att vara verksamma och lärare blev även fängslade. Också vägförbättringsarbetet stoppades p.g.a. ett ämbetsmannabeslut.
1909–1911
Under den andra förtrycksperioden upphörde verksamheten småningom p.g.a. förföljelse från tjänstemannasidan. Verksamheten kunde pågå i Ryssland närmast i storfurstendömet Finland; de vitahavskarelska lärarna i de vandrande skolorna stöttes främst i deras studier i de finska seminarier samt tidningen utgavs med namnet Karjalan Kävijä till slutet av 1909.
Boken Karjalan Kirja som var skriven av förbundets sekreterare Iivo Härkönen var ett märkbart kulturverk. Boken innehåller ca. 150 artiklar om Vitahavskarelen, Olonets Karelen, Tver Karelen och karelskheten runt Novgorod samt Ingermanland och det vepsiska området.
Ännu under året 1911 hade Vitahavskarelska Förbundet sitt årsmöte och valde sin styrelse men ingen synbart verksamhet hade förbundet förrän 1917. Förbundets ordförande åren 1906-1917 var Aleksei Mitro (Mitrofanoff) med bakgrunden i Uhtua och verksam i Jyväskylä som handelsman.
1917
Revolutionerna i Ryssland 1917 öppnade en ny möjlighet för karelare för att elda på den karelska verksamheten. Genast efter mars revolutionen påbörjade de gamla aktivisterna av Vitahavskarelska Förbundet verksamhet på nytt. Förbundet samlades vid födelsedagen av Elias Lönnrot 9.4.1917 i Tammerfors för att starta aktiviteterna på nytt.
Namnet på föreningen byttes till Karelska Kultursällskapet (Karjalan Sivistysseura, KSS). Verksamhetsområdet blev enligt de förnyade reglerna Vitahavskarelen och Olonets Karelen samt så vitt det var möjligt också de ursprungliga levnadsområdena av den karelska stammen. Enligt reglerna koncentrerade man fortfarande på arbetet kring det andliga och materiella framskridandet. Redan på vintern 1917-18 fick man i gång 13 skolor på folkets eget språk och man grundade över tio bibliotek i olika byar.
Under det statliga virrvarret 1917 fick även Karelska Kultursällskapet politiska mål. Som huvudmålsättningen bestämdes det att Karelen skulle följa exempel från Rysslands minoritetsnationaliteter som strävade efter självständighet. I juli 1917 organiserade sällskapet festligheter i Uhtua med 9000 karelare som deltagare. I Uhtua beslutade man att stöda den av sällskapet definierade målsättningen av det autonoma Östkarelen.
Den politiska utvecklingen var snabb då bolsjevikerna tog över makten i Ryssland i och med oktober revolutionen och när Finland blev självständig 6.12.1917. Bolsjevikideologin spridde sig även i Karelen med de karelska militärerna i den tsaristiska armén.
1918
I början av 1918 hade man hätska diskussioner om politiska och nationella frågor i Karelen. Såväl tanken om ett självständigt Karelen fick stöd såsom att Karelen skulle blivit en del av Finland. Det finska inbördeskriget var i gång under vårvintern 1918 då man rekryterade och organiserade frivilliga militära trupper för att Karelen skulle införlivats i Finland. Repola och Porajärvi hade kommunala möten i samma syfte.
Karelska Kultursällskapets styrelse tog för första gången ställning till Karelens statliga ställning i maj 1918. Styrelsen beslöt att stöda sammanslutning med Finland vilket antogs vara åsikten av majoriteten av karelarna. Karelska Kultursällskapets möte och sommarfesten hölls i juli i Uhtua, i området som var under kontroll av överstelöjtnant Malms expedition. Sällskapets möte beslöt att stöda sammanslutningen av Östkarelen med Finland. Förslaget förmedlades till den finska regeringen.
I slutet av 1918 började situationen luta mot en negativ hållning för anhängare av Östkarelens självständighet. Murmanlegionen organiserad av engelsmän i samarbete med ryssarna och de röda karelarna entledigade den finska expeditionen från Vitahavskarelen och tog över makten i området. Ledningen av Karelska Kultursällskapet blev tvungen att bara se på hur situationen utvecklade sig.
1920-1930-talen
Under de första åren av bolsjevikmakten uppstod det folkresningar i Karelen. Även frivilliga trupper från Finland deltog i dem. Dessa folkresningar slogs ned av de röda trupperna. Dessa oroliga tider betydde att folk i Karelen led av hunger och flera som motsatte sig sovjetmakten förföljdes. Över tiotusen karelare flydde till Finland och den sista stora flyktingvågen följde den misslyckade folkresningen 1922. Också en del flyktingar återvände till Karelen när omständigheterna lugnat sig.
I Finland organiserade staten och Karelska Kultursällskapet hjälp samt skol- och klubbaktiviteter för flyktingarna. De politiska målsättningarna angående Karelen blev i bakgrunden i sällskapets verksamhet och kontakterna bakom gränsen minskade då gränsen stängdes. Karelska Kultursällskapet var tvunget att konstatera verksamheten i Karelen vara omöjlig. När situationen blivit stabilare samlades man i Finland för att fira karelska festligheter, började man traditions- och kulturarbetet, återupplivade spelet kyykkä och organiserade karelska klubbar. För att vårda minnet av runosångare reste man flera minnesmärken och statyer för de kända runosångarna. Karelska Kultursällskapets eget språkrör började komma ut igen år 1925 under namnet Toukomies.
Man strävade efter att de unga karelarna skulle kunnat anpassa sig i livet i Finland och man försökte förbättra deras möjligheter att studera genom att organisera skolhem och stipendier åt dem. Fonder för det karelska kulturarbetet och för att stöda de studerande som var av karelskt ursprung stiftade man redan på1920-talet. Fondernas startkapital var donationer från flera framgångsrika handelsmän och affärsmän ursprungligen från Karelen.
1939–1945
Vinterkriget betydde att en stor del av Karelska näset och Ladoga Karelen förlorades till Ryssland och gränsen till Vitahavskarelen blev ännu tajtare. I början av fortsättningskriget tog de finska trupperna över stora delar av Vitahavskarelen, Olonets Karelen och det s.k. gamla Finland. Karelska Kultursällskapet syftade till att knuta kontakter med den civila befolkningen inom området som var under finskt kontroll men detta visade i praktiken vara omöjligt eftersom den finländska militära förvaltningen tog hand om förvaltningen också för civilbefolkningens del i detta område. I slutfasen av kriget retirerade de finska trupperna och tusentals karelska flyktingar följde dessa till Finland igen.
Redan 1945 i sällskapets årsmöte omvärderades möjligheterna för verksamheten i efterkrigssituationen och syftet till sällskapet definierades på nytt: att främja, upprätthålla och stöda bildningsarbetet och att höja den nationella självkänslan och den karelska andan inom Finlands gränser. I sällskapets verksamhet fick kulturarvet mera rum och behovet att dokumentera detta blev ännu viktigare. Sällskapet skickade redan på sommaren 1940 forskare för att samla minnen från östkarelare kring Uleåborg och Kemi.
1950–1970-talen
Genom en längre period efter kriget var aktiviteterna kring karelskehet mer eller mindre förlamade. På 1950-talet kom en ny generation östkarelare med i verksamheten av Karelska Kultursällskapet. Dessa personer var födda och uppväxta i Finland. Genom sällskapet fick de en känsla av den karelska stamandan och det vårdade idé- och kulturarvet.
Verksamheten i sällskapet efter andra världskriget har varit fokuserad på att vårda det östkarelska kulturarvet, det karelska språket och dess dialekter samt den östkarelska stamandan. Sällskapet har gett ut tidskriften Karjalan Heimo samt stöttat flera publikationer och akademiska forskningar. Litteratur och annat material om / kring Karelen har samlats i Carelica-biblioteket som sällskapet har hand om.
Testamenten och donationer från personer med östkarelska rötter har hjälpt fonder i sällskapet att bli finansiellt starkare. Med hjälp av dess fonder har man kunnat i form av stipendier stöda studier av ungdomar med karelska rötter. De årliga festligheterna som samlat karelare har man fortsatt att organisera.
Kontakterna med Karelen på andra sidan gränsen var mycket reglerade och begränsade under sovjettiden. Bara enstaka folklorister och språkforskare kunde under sina forskningsexpeditioner göra sig förtrogna med livet och kulturarvet samt levnaden av språket i Vitahavskarelen och i byar i det övriga Karelen, bl.a. akademiker Pertti Virtaranta var en av dem.
1980–2000-talen
Perestrojka I Sovjetunionen på slutet av 1980-talet möjliggjorde kontakterna över gränsen mellan karelare i och utanför Sovjetunionen. Man kunde på nytt börja samhörigheten mellan karelare, något som tidigare för årtionden inte fanns till. Det knöts kontakter bland släktmedlemmar som numera fanns i två länder och inte kunnat vara i kontant med varandra under flera decennier. På 1990-talet grundades många ort- och släktföreningar, bl.a. Vuokkiniemi-seura, Uhtuan Seudun Perinneseura, Pohjois-Viena-seura och Akonlahti-seura.
Besök från Finland till fjärran Karelen blev mycket populära och Karelska Kultursällskapet började ha kontakt med föreningarna som fått liv i deras verksamhet i Ryska Karelen. Från 1990 har Karjalan Rahvahan Liitto varit en viktig samarbetspartner i Karelen och från Finland har man varit mycket aktiva i att delta i festligheter – praznik eller pruasniekka – i Karelen och flera grupper av uppträdande personer har deltagit i Karelska Kultursällskapets årliga fester.
Sällskapet har även organiserat besök i familjer och sommarläger i Finland för karelska barn. Karelska Kultursällskapet och Uhtuan Seudun Perinneseura startade en språknästverksamhet år 2000 i Uhtua för att återuppliva det karelska språket speciellt bland barn.
Karelska Kultursällskapets 100 år firade man i Tammerfors i och med sällskapets årliga festligheter.
Ytterligare information om historien av Vitahavskarelska förbundet och Karelska kultursällskapet finns i ett antal publikationer:
- Suvulta suvulle, KSS 1956
- Suvulta suvulle II, Sakari Vuoristo, KSS 1996
- Vienan Karjalaisten liitosta Karjalan Sivistysseuraksi v. 1906–1922, Raimo Ranta 1997
- Karjalan kansaa valistamassa, Pekka Nevalainen, SKS 2006
- Karjalaizien kanzallizen omantunnon kaiccii. Karjalan Sivistysseuru 100 vuottu karjalaizen rahvahan puolistajannu. Jukka Akimov, KSS 2013