Karelska standardspråk

Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken hade på 1930-talet under en vis tid ett standardspråk som byggde på karelska dialekter men var skrivet med det kyrilliska alfabetet, medan i Tver skrevs det med latinska bokståver. Utvecklingen av det nutida standardspråket börjades i slutet av 1980-talet. Inom den Karelska Republiken har man upprättat både de livvikarelska och vitahavskarelska standardspråken. Även karelare i Tver har formulerat sitt eget standardspråk sedan slutet av 1980-talet. I Finland har karelskspråkiga under de senaste årtionden publicerat litteratur på livvi, den egentliga karelskan och vitahavskarelskan. Till och med de lydiskspråkiga konstruerar sitt eget standardspråk.

Trots att det gemensamma standardspråket flera gånger varit tal om, har man inte lyckats åstadkomma ett sådant. På grund av detta talar man om flera karelska språk (jfr. samiskan).

De vitahavskarelska språket baserar sig på dialekterna i Vitahavskarelen, och livvi på de olonetsiska dialekterna. Standardspråket på de sydkarelska dialekterna har utvecklats främst med hjälp av de tverkarelska dialekterna, men under de senaste åren har man försökt få i gång utvecklingen av ett standardspråk som bygger på dialekterna i de s.k. gamla Finland (Raja-Karjala norr om Ladoga dvs. Impilahti, Suistamo, Soanlahti, Salmi, Suojärvi ja Korpiselkä) och detta har betraktats som en del av den egentliga karelskan.

Namnet den egentliga karelskan har flera betydelser. Inom lingvistiken på det karelska språkets dialekter är det 1) den ena huvuddialekten inom karelskan som hänvisar till såväl de vitahavskarelska som de sydkarelska dialekterna, och när man talar om standardspråk betyder det 2) språkform som baserar sig på dialekterna kring det gamla Finland eller 3) emellanåt det standardspråk som baserar sig på vitahavskarelskan inom Karelska Republiken.