Vitahavskusten

Vitahavskusten (1000-1700)

Den karelska befolkningen spridde sig på de första århundradena på 1000-talet på kusten av Vita Havet, och erövrade så småningom hela den södra och västra kusten samt en del av inlandet. Även den slaviska befolkningen började utvidga sig på kusten och inverkan av Novgorod bland karelare blev stor. Kustens karelare och ryssar fick sin levnad från havsfiskeri, handel och av att producera havssalt. Karelarna fortsatte pälshandel och tvångsbeskattning av samerna så länge som de kunde, men var så småningom tvungna att lämna det till Novgorodbor, Från början på 1400-talet finns det dokument som bevisar att karelska släkter sålde sina rätter till fiskeri och jakt ända upp till Lapplands gränser. I dessa dokument berättas det om “Karelens fem släkter” som var Kuurola, Roukkula, Tiurula, Valtola och Viimola. Medlemmar ur Roukkula och Valtola (Vallittu) släkterna sägs ha varit verksamma i Novgorods administration och agerat som krigshövdingar. Att koka salt ur havsvatten kändes redan i medeltiden såväl i Norge som Vita Havets kustområden, men mer industriellt började man producera det på 1500-talet. Vid de bästa tiderna fanns det ungefär 180 saltkokerier inom de karelska områdena. Ett kokeri kunde producera upp till 100 ton salt per år. Man behövde en enorm mängd trä till eld, järn för kokpannor och transportkapacitet för att transportera salt till marknaderna. Sigmund Herberstein, en tyske som reste till Ryssland på 1700-talet sade att 2000 hästar transporterade salt från Vita Havet till Novgorod på vintertid. Salt var en viktig exportvara även till Finland. Den byttes till pälsar till exempel. Järn som behövdes i pannor i saltkokningen fick man från områden vid norra Onegasjöns stränder. Järnproduktionen blev en märkvärdig industri omkring Onegasjön. I början på 1700-talet utnyttjade Peter den Store järnfynden vid Onegasjön genom att grunda järn- och vapenfabriker för behov av sina stora armén. På detta sätt fick Petrozavodsk (”Peters fabrik”) eller Petroskoi sin början. Arbetskraft för järnfabriker fick man mest ur de lokala bönder som tvingades i fabriksarbetet som var främmande för dem.