Ryska makten förstärks

Den ryska makten förstärks (1700-talet)

När kung Karl XI dog 1679, blev den 15-åriga Karl XII kungen av Sverige. Grannländerna såg sin chans för en revans och förenade sina krafter mot Sverige. Stora nordiska kriget uppstod och den avgörande kampen ägde rum i Poltava 1709. Armen av Peter den Store slog svenskarna och kung Karl XII flydde till Turkiet. Segern i Poltava öppnade dörrarna även till stränderna vid Neva och öppnade vägen för fortsatt expansion in i Finland. Då började tiden av ockupationen och terrorn som kallas Stora ofreden. Peter den Store gav order för att systematiskt förstöra och ödelägga Österbotten.

Stora nordiska kriget och Stora ofreden hade inte lett till att ockupera hela Finland fast den ryska militären lämnade brända och ödelagda byar bakom sig. Kriget upphörde 1721 vid Freden i Nystad, där gränsen flyttades till väster om Viborg. Med stöd från Frankrike var Sverige ute efter en revans med Ryssland ett par decennier. Som följden förflyttades gränsen mellan Sverige och Ryssland ytterligare till väst fram till Kymmene älv vid freden i Åbo 1743. Genom att ännu nya områden gick över till Ryssland bildades Viborgs guvernement och det område som senare kallades för det Gamla Finland. Gränsen norr om Ladoga förblev som den hade blivit vid freden i Teusina 1595.

Vid Stora nordiska kriget flydde folk från Kajanaland till Vitahavskarelen p.g.a. hungersnöd och terror. Speciellt Vuokkiniemi och Uhtua socken fick ny befolkning från Finland. Tingsdokument från åren 1717 och 1720 från Paltamo och Sotkamo bekräftar att hungersnöden var orsaken för hundratals människor. År 1718 gjorde de finska bönderna trots flyktingarna en förödande resa för att råna byar i Vitahavskarelen med guerillachefen Enberg i spetsen. Historien berättar att t.ex. Uhtua förstördes på ett sådant sätt att alla hus i byn brändes ned. På så sätt hämnades till karelare den terror i Finland som åstadkommits av Peter den Stores kosacker.

Som en följd krävde ryssarna de finländare som hade bosatt sig i Vitahavskarelen att låta döpa sig enligt den ortodoxa tron för att visa sin lojalitet mot den ryska staten och den ortodoxa kyrkan. Det traditionella levnadssättet förblev fram till 1700-talet oförändrat i det Gamla Finland och resten av Karelen som blev införlivat i Ryssland. Näringarna i det Gamla Finland fick stöd från köpkraften i Sankt Petersburg, vilket skapade efterfrågan för livsmedel, byggnadsmaterial och ved. Även handlare från Vitahavskarelen vände sig mot Sankt Petersburg i sina uppköp och handel.

Handelsresor som karelare gjorde pågick genom 1700-talet. De svenska kungarna ville koncentrera handeln i städerna Uleåborg, Torneå och Kajana som blev grundade under 1600-talet. Handelsmän samlade sig till Österbotten två gånger om året; under våren hade man stora laxmarknader och under vintern ägde pälshandeln rum. Uleåborgborna ville ha handeln av karelare genom att upprätta den speciella marknaden för ryssarna1647.

Vid sidan av dessa städer och speciella marknaden ville karelare utvidga sin handel direkt till landsbygden. Till en österbottnisk prästgård kunde det till exempel hamna holländskt tyg eller siden från Persien via Archangelsk med karelska handelsmän.

Man klagade att karelare köpte upp alla pälsar som köpte upp den främsta delen av dyrbara pälsar och sålde genom sina egna handelskanaler. Detta förblev situationen upp till mitten av 1700-talet.

Med förbättrade förbindelser på 1700-talet fick Österbotten och Lappland konkurrens som var förmånligare för dem vid sidan av den karelska handeln. När man samtidigt utvidgade den finska bosättningen i norra Österbotten och Lappland, började pälsdjursmängderna minska ganska snabbt och inom ett par decennier genomgick pälshandeln en minskning. Den förblev dock en del av den karelska handeln fram till 1900-talet vid sidan av tyg och småsaker.