Karelska standardspråk

Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken hade på 1930-talet under en vis tid ett standardspråk som byggde på karelska dialekter men var skrivet med det kyrilliska alfabetet, medan i Tver skrevs det med latinska bokståver. Utvecklingen av det nutida standardspråket börjades i slutet av 1980-talet. Inom den Karelska Republiken har man upprättat både de livvikarelska och vitahavskarelska standardspråken. Även karelare i Tver har formulerat sitt eget standardspråk sedan slutet av 1980-talet. I Finland har karelskspråkiga under de senaste årtionden publicerat litteratur på livvi, den egentliga karelskan och vitahavskarelskan. Till och med de lydiskspråkiga konstruerar sitt eget standardspråk.

Trots att det gemensamma standardspråket flera gånger varit tal om, har man inte lyckats åstadkomma ett sådant. På grund av detta talar man om flera karelska språk (jfr. samiskan).

De vitahavskarelska språket baserar sig på dialekterna i Vitahavskarelen, och livvi på de olonetsiska dialekterna. Standardspråket på de sydkarelska dialekterna har utvecklats främst med hjälp av de tverkarelska dialekterna, men under de senaste åren har man försökt få i gång utvecklingen av ett standardspråk som bygger på dialekterna i de s.k. gamla Finland (Raja-Karjala norr om Ladoga dvs. Impilahti, Suistamo, Soanlahti, Salmi, Suojärvi ja Korpiselkä) och detta har betraktats som en del av den egentliga karelskan.

Namnet den egentliga karelskan har flera betydelser. Inom lingvistiken på det karelska språkets dialekter är det 1) den ena huvuddialekten inom karelskan som hänvisar till såväl de vitahavskarelska som de sydkarelska dialekterna, och när man talar om standardspråk betyder det 2) språkform som baserar sig på dialekterna kring det gamla Finland eller 3) emellanåt det standardspråk som baserar sig på vitahavskarelskan inom Karelska Republiken.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Karelska språkets dialekter

Det karelska språkets olika dialekter grupperas lingvistiskt sett i två huvudgrupper: den egentliga karelskan och olonetsiskan eller livvi. Den egentliga karelskan delas itu i vitahavskarelskan (eller norrkarelskan) och sydkarelskan, i vilken tillhör också de tverkarelska dialekterna. I Karelska Republiken ser man vanligtvis en tredje grupp, nämligen lydiskan, men annanstans betraktar man det som ett eget språk.

I de följande områdena har man talat eller talar man den egentliga karelskans dialekter:

  • vitahavskarelska dialekter: Kieretti, Oulanka, Kiestinki, Vitsataipale, Pistojärvi, Uhtua, Vuokkiniemi, Hietajärvi och Kuivajärvi i Suomussalmi i Finland, Kontokki, Jyskyjärvi, Paanajärvi, Usmana
  • sydkarelska dialekter: Tunkua, Suikujärvi, Repola, Rukajärvi, Paatene, Mäntyselkä, Porajärvi, Ilomantsi, Korpiselkä, Suojärvi, Tikhvin, Valdaj, Suistamo och Impilahti

De norra dialekterna skiljer sig från de södra bl.a. i att de inte har de följande tonande konsonanter: b, d, g, z, ž, utan tonlösa p, t, k, s och š. Gränsen är inte skarp utan dialekterna växlar i gränszonen.

Dialektala områden av livvi är följande: Hyrsylä i Suojärvi, Salmi, Tulemajärvi, Munjärvi, Säämäjärvi, Vieljärvi, Vitele, Kotkatjärvi, området runt Aunus stad (bl.a.. Nekkula och Riipuškala) samt Konduži (Lotinanpelto)

Livvi skiljer sig från den egentliga karelskan i många avseenden. Ett av dessa är att ord som slutar med a eller ä förvandlas i livvi till u eller y i vissa fall.

Lydiska språket har talats i det Olonetska näset från Svir till norra Olonets öst om livvi området. De lydiska dialekterna delas i tre: i Kondopoga distrikt talar man norra lydiskan, i Prääžä distrikt talar man den mellersta lydiska dialekten och i Olonets distrikt talar man Kuujärvi lydiska.

Karjalan kieli, lyydin kieli ja suomen kielen karjalaismurteet – kartta (pdf)

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Karelska språket

Det karelska språket är det enda autoktoniska minoritetsspråket i Finland. Detta språk har man talat lika länge som det finska språket existerat, d.v.s. ”alltid”. Presidenten stadgade först 2009 att det karelska språket var ett eget språk – inte finskans dialekt. Detta i sin tur betydde att man erkände officiellt att det är ett eget språk. Stadgan trädde i kraft 4.12.2009 och enligt den följer man den europeiska urkunden om minoritetsspråk och regionala språk då Finland har ratifierat den.

Det karelska språket tillhör den östersjöfinska språkfamiljen inom de finsk-ugriska språken. Nära släktspråk till karelskan är de språk som finns kring Östersjön: finskan, lydiskan, vepsiskan, ingriskan, votiskan, estniskan och liviskan. Det karelska språket talar man eller har man talat i ett långt och smalt område i det Ryska Karelen från Vitahavskarelen till Olonets, omkring Tver stad i inre Ryssland, och i Valdaj och Tikhvin samt i Finland i det f.d. finska Karelen (Salmi härad) och i vitahavskarelska byar Hietajärvi och Kuivajärvi i Suomussalmi samt Rimmi i Kuhmo. Nuförtiden finns det grovt taget under 100 000 karelare i Ryssland och mindre än 50 000 som kan det karelska språket. Enligt den nyaste uppskattningen finns det ungefär 11 000 människor som talar karelska språket mycket väl samt ca. 20 000 som förstår eller talar åtminstone litet karelska.

Det karelska språket har många namn i Finland såsom karelska-olonetsiska, Kalevalas språk, Öst-Karelens språk osv. Man har felaktigt betraktat det som en dialekt av det finska språket, den östkarelska dialekten. Denna typ av uppfattning härskade speciellt av politiska skäl under det andra världskriget samt decennierna före och efter detsamma. Man ska inte blanda det med finska språkets s.k. karelska dialekter (dvs. dialekter i Södra Karelen, Karelska näsets sydöstra dialekter eller med Norra Karelens savolaxdialekter).

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Tiden av nationell väckelse

Tiden av nationell väckelse (början av 1900-talet)

Det medvetande som karelianisterna och A. W. Ervasti väckt om de karelska nationella särdragen inspirerade vitahavskarelare och de handelsmän såsom Paavo Afanasjeff (senare Paavo Ahava) som flyttat till Finland att söka lösningar till att förbättra förhållandena i hemtrakterna. Handlingsprogrammet för att höja utbildning och ekonomisk situation började ta form mot slutet av 1890-talet. Färdighet att handla fanns inte ännu bl.a. därför att det fanns en stark russifieringspolitik i Finland och Karelen.

Under perioden då Nikolaj II härskade hade Finland blivit objekt för förtrycket av olika typer. År 1898 blev Nikolaj Bobrikov utnämnd till generalguvernör i Finland. Han kämpade för förryskningskampanjer och erkände inte Finlands särställning. Denna förtrycksperiod tog slut 1905 då Ryssland förlorade kriget mot Japan och tsaren blev tvingad att ge löften om allmän rösträtt och medborgerliga friheter.

När trycket för förryskningskampanjerna lättade såg också aktivisterna som kämpade för Karelen sin chans att börja agera för att åstadkomma förbättringar. 1906 grundades Vienan Karjalaisten Liitto (Vitahavskarelares Förbund).

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Gårdfarihandel och karelianism

Gårdfarihandel och karelianism (1800-talet)

Finland gick över till Ryssland för över ett hundra år i det Finska kriget 1808-1809. Freden knöts i Fredrikshamn i september 1809 och gränsen gick då längs Torneälven och det blev den autonomiska tiden i Finland vilket betydde lång och fredfull ekonomisk och kulturell utvecklingsperiod i Finland och Karelen. Det Gamla Finland blev en del av det autonomiska Finland 1812.

De viktigaste näringarna i Vitahavskarelen och Olonets Karelen på 1800-talet var handel, fiske, jakt och jordbruk men att tigga var inte främmande under de svåra åren. Den viktigaste näringen var gårdfarihandeln i Finland samt i det övriga Karelen och Ryssland. Jordbruk var baserat på att befolkningen i byn ägde gemensamt landet och ytorna för jordbruket var baserade på mängden av manliga familjemedlemmar. Landet fördelades på nytt ungefär vart tjugonde år. Detta uppmuntrade inte till att utveckla jordbruk eftersom resultatet av eget arbete kunde bli till förmån för nästa jordbrukare som fick landet.

Skogarna var i statens ägo och t.o.m. att få ved och virke var strängt reglerat. Trä i eget bruk fick man enligt ett årligt portion: antalet stockar som var lämpliga för byggmaterial fick man 7 stycken per hushåll. Dock fick man ta mera, men mot ett högt pris som man betalade för staten. Detta förhindrade starkt utvecklingen av näringarna som var baserade på skogar.

Under autonomin på 1800-talet pågick handeln och karelare började småningom göra det i hela landet, t.o.m. på Åland och i Norra Sverige.

Som den första samlaren av vitahavskarelska runotraditionen anses vara Zachris Topelius den äldre. Han mötte flera karelska gårdfarihandlare på 1820-30-talen och gav ut sina samlade runor som tryckta häfte. I förordet till sitt andra folkpoesihäfte från 1823 säger han att de äldre runorna sjungs bara i östra änder av Finland och i nordvästra Ryssland. I förordet till det femte häftet påstår han att det finns bara ett ända ställe, och det dessutom utanför Finlands gränser – i Vuokkiniemi – där de gamla sederna och sägnerna fortfarande är uppriktiga och rena.

A. J. Sjögren var den första runosamlaren som vandrade 1825 i Vitahavskarelens byar. Jakob Fellman, kyrkoherde i Utsjoki, samlade runor under sin resa till Kem genom Vuokkiniemi, Jyvöälahti, Uhtua och Jyskyjärvi. Elias Lönnrot började sin samling i Finland och bara under sin tredje resa 1832 kom han till Vitahaskarelen, Vuokkiniemi. I den fjärde resan 1833 samlade han runor i byar omkring Vuokkiniemi, och efter denna resa kom han på tanken att samla ihop ett epos. Den femte resan 1834 gav det kommande innehållet till Kalevala, då Lönnrot träffade den största runosångaren i Vitahavskarelen, Arhippa Perttunen. Manuskriptet för den första utgåvan av Kalevala var klar 1835. Efter det hade Lönrot ännu två resor för att samla runor till Karelen på våren 1836 och den sjunde resan under åren 1836-37.

Tankarna kring nationalismen och intresset för Kalevala och runotrakterna som kallades karelianismen spridde sig även bland konstnärerna på 1890-talet. Kalevala och runotrakterna gav inspiration och många konstnärer sökte sig till Karelen: bildkonstnärerna Akseli Gallen-Kallela och Louis Sparre, skulptören Emil Wikström, författaren Juhani Aho, Eino Leino och Ilmari Kianto, kompositörerna Jean Sibelius och P. J. Hannikainen, arkitekten Yrjö Blomstedt och Victor Sucksdorff och flera andra var bärande krafter inom karelianismen.

Tillsammans med karelianismen utvecklades medvetandet av den egna historien och originaliteten bland det karelska folket. Ett av de viktigaste stegen gav journalisten August Wilhelm Ervasti (tidigare Ervast) från Uleåborg. Han reste 1879 till Karelen och p.g.a. denna resa skrev han boken ”Muistelmia matkalta Venäjän Karjalassa” (”Minnen från resan till det Ryska Karelen”). Denna bok inspirerade såväl vitahavskarelare hemma som de handlare som flyttat till Finland att tänka över hur förbättra situationen i deras russifierande hemtrakter.

Into Kondrad Inhas resa 1894 efter Lönnrots fotspår blev mycket viktig. Som följden av denna resa publicerades hans klassiska verk ”Kalevalan laulumailta” med olika beskrivelser och foton på byar och deras människor.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Ryska makten förstärks

Den ryska makten förstärks (1700-talet)

När kung Karl XI dog 1679, blev den 15-åriga Karl XII kungen av Sverige. Grannländerna såg sin chans för en revans och förenade sina krafter mot Sverige. Stora nordiska kriget uppstod och den avgörande kampen ägde rum i Poltava 1709. Armen av Peter den Store slog svenskarna och kung Karl XII flydde till Turkiet. Segern i Poltava öppnade dörrarna även till stränderna vid Neva och öppnade vägen för fortsatt expansion in i Finland. Då började tiden av ockupationen och terrorn som kallas Stora ofreden. Peter den Store gav order för att systematiskt förstöra och ödelägga Österbotten.

Stora nordiska kriget och Stora ofreden hade inte lett till att ockupera hela Finland fast den ryska militären lämnade brända och ödelagda byar bakom sig. Kriget upphörde 1721 vid Freden i Nystad, där gränsen flyttades till väster om Viborg. Med stöd från Frankrike var Sverige ute efter en revans med Ryssland ett par decennier. Som följden förflyttades gränsen mellan Sverige och Ryssland ytterligare till väst fram till Kymmene älv vid freden i Åbo 1743. Genom att ännu nya områden gick över till Ryssland bildades Viborgs guvernement och det område som senare kallades för det Gamla Finland. Gränsen norr om Ladoga förblev som den hade blivit vid freden i Teusina 1595.

Vid Stora nordiska kriget flydde folk från Kajanaland till Vitahavskarelen p.g.a. hungersnöd och terror. Speciellt Vuokkiniemi och Uhtua socken fick ny befolkning från Finland. Tingsdokument från åren 1717 och 1720 från Paltamo och Sotkamo bekräftar att hungersnöden var orsaken för hundratals människor. År 1718 gjorde de finska bönderna trots flyktingarna en förödande resa för att råna byar i Vitahavskarelen med guerillachefen Enberg i spetsen. Historien berättar att t.ex. Uhtua förstördes på ett sådant sätt att alla hus i byn brändes ned. På så sätt hämnades till karelare den terror i Finland som åstadkommits av Peter den Stores kosacker.

Som en följd krävde ryssarna de finländare som hade bosatt sig i Vitahavskarelen att låta döpa sig enligt den ortodoxa tron för att visa sin lojalitet mot den ryska staten och den ortodoxa kyrkan. Det traditionella levnadssättet förblev fram till 1700-talet oförändrat i det Gamla Finland och resten av Karelen som blev införlivat i Ryssland. Näringarna i det Gamla Finland fick stöd från köpkraften i Sankt Petersburg, vilket skapade efterfrågan för livsmedel, byggnadsmaterial och ved. Även handlare från Vitahavskarelen vände sig mot Sankt Petersburg i sina uppköp och handel.

Handelsresor som karelare gjorde pågick genom 1700-talet. De svenska kungarna ville koncentrera handeln i städerna Uleåborg, Torneå och Kajana som blev grundade under 1600-talet. Handelsmän samlade sig till Österbotten två gånger om året; under våren hade man stora laxmarknader och under vintern ägde pälshandeln rum. Uleåborgborna ville ha handeln av karelare genom att upprätta den speciella marknaden för ryssarna1647.

Vid sidan av dessa städer och speciella marknaden ville karelare utvidga sin handel direkt till landsbygden. Till en österbottnisk prästgård kunde det till exempel hamna holländskt tyg eller siden från Persien via Archangelsk med karelska handelsmän.

Man klagade att karelare köpte upp alla pälsar som köpte upp den främsta delen av dyrbara pälsar och sålde genom sina egna handelskanaler. Detta förblev situationen upp till mitten av 1700-talet.

Med förbättrade förbindelser på 1700-talet fick Österbotten och Lappland konkurrens som var förmånligare för dem vid sidan av den karelska handeln. När man samtidigt utvidgade den finska bosättningen i norra Österbotten och Lappland, började pälsdjursmängderna minska ganska snabbt och inom ett par decennier genomgick pälshandeln en minskning. Den förblev dock en del av den karelska handeln fram till 1900-talet vid sidan av tyg och småsaker.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Bosättning av Vitahavskarelen

Bosättning av Vitahavskarelen och Tver Karelen (1300-1700)

Efter att Sverige erövrat Kexholm och efter att religionen blev annan än den traditionella ortodoxa tron, blev området kring Kexholm svårt att bo för karelare i slutet av 1500-talet. På grund av detta sökte de ortodoxa karelare sig till med fredfulla områden söderut, bl. a. från Tver i Ryssland. Den karelska bosättningen i Tver finns kvar ännu idag. Nya trakter söktes också i norr, i Vitahavskarelen. Där fanns otaliga skogar, ödemark och fiskrika sjöar. På detta sätt blev byar i Vitahavskarelen t.ex. kring sjön Kuittijärvi bosatta av karelska familjer med den ortodoxa tron.

Fasta karelska bygder kom till bl.a. vid norra stränderna av Keski-Kuittijärvi vid Uhtua längs Uhut å senast på slutet av 1500-talet. Vandrande karelska jägare och pälsköpare fanns mycket tidigare. Kanske på 1300-talet hade vandrande jägare i viss mån stannat vid Ala-Kuittijärvi, Keski-Kuittijärvi och Ylä-Kuittijärvi. Före karelare bodde även samerna i dessa trakter. De levde för det mesta via renskötsel, jagande och fiske. Samerna flyttade så småningom mot norr från trycket av invandrare från söder och väster, men en del stannade vid dessa trakter och blandades med de senare komna karelarna, ryssarna och finnarna.

Befolkningen och näringarna i Vitahavskarelen förstärktes och handeln till Finland blev livligare. På 1600-talet blev områdena kring Kuittijärvi mer eller mindre bebodda. Pälsjakten och pälshandeln betydde förutsättningar för den materiella utvecklingen men fiske samt svedjebruk och skötsel av boskap i mindre skala var också viktiga näringar. Vitahavskarelare var årliga besökare av Kajana, Uleåborg, Ii och Torneå marknaderna samt även gårdfarihandeln växte trots att lanthandel i Sverige var förbjuden. Handeln hade traditionellt varit fritt i den ryska Karelen. Vanorna i handeln med de olika källorna för varor var då till nytta för vitahavskarelska handelsmän och gårdfarihandlare i Finland.

Krigen och de dåliga tiderna i Finland betydde utvandring till Vitahavskarelen. De var svåra år även i Karelen, men Vitahavskarelens byar kunde vara i fred från svenskarnas och finnarnas rån jämfört med den mera södra Karelen. Att området var avsides och att livet var fredfullt vid vilt- och fiskrika ödemark betydde samtidigt möjlighet att näringslivet kunde utvecklas. Finland och närområdena upplevde en serie speciellt kalla år 1695-1698. Man tror att en fjärdedel eller t.o.m. en tredjedel av befolkningen dog under denna period. Skörden förlorades under flera år i rad, vilket fick folk att börja vandra och tigga för sin levnad, och flera epidemier spridde sig. Under dessa år flyttade finnar till Vitahavskarelen, speciellt från Österbotten.

Vitahavskarelen har p.g.a. sitt fjärran läge kunnat erbjuda asyl för både de som lidit i Kexholms län av den svenska terrorn och för offer av den ryska terrorn i Österbotten. Likväl kunde man undgå den ryska militärtjänsten delvis i Vitahavskarelens fjärran byar, och mängden av unga män rymde sig till skogarna eller flydde till Finland där de levde som ”piekloi” eller flyktingar.

Vitahavskarelen långt borta erbjöd också gömställe för de som var förföljda p.g.a. tron. I 1650-talets Ryssland uppstod en fundamentalistisk religiös rörelse som motsatte sig de förändringar för att förnya kyrkan som var genomdrivna av patriark Nikon. Rörelsen fick mycket stöd bland folket och munkarna i kloster. Dessa anhängare av ”den gamla tron” eller ’staroviero’ började uppleva diskriminering och förföljelse, vilket ledde till uppror i kloster och belägring av dem. Detta ledde i flera fall till tusentals människors självmord genom att bränna upp kyrkor och kloster. Vitahavskarelen långt borta erbjöd gömställen för anhängarna av den gamla tron och de grundade eremit- och klostergemenskaper i byar och ödemark i Vitahavskarelen. På en ö i Tuoppajärvi eller Topozero levde en starovierogemenskap fram till 1700-talet. Även i Ilomantsi och Kuusamo fanns mindre gemenskaper av anhängare av den gamla tron.

Ursprungen till traditionen i folkloristiken kring Kalevala har varit föremålet för en häftig debatt. I varje fall möjliggjorde det fjärran och rätt så säkra beläget Vitahavskarelen att Kalevalakulturen levde till de tiderna då Elias Lönnrot samlade dikterna för Kalevala i början på 1800-talet. Även att man lärde sig läsa och skriva ganska sent i Vitahavskarelen möjliggjorde den muntliga traditionen.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Vitahavskusten

Vitahavskusten (1000-1700)

Den karelska befolkningen spridde sig på de första århundradena på 1000-talet på kusten av Vita Havet, och erövrade så småningom hela den södra och västra kusten samt en del av inlandet. Även den slaviska befolkningen började utvidga sig på kusten och inverkan av Novgorod bland karelare blev stor. Kustens karelare och ryssar fick sin levnad från havsfiskeri, handel och av att producera havssalt. Karelarna fortsatte pälshandel och tvångsbeskattning av samerna så länge som de kunde, men var så småningom tvungna att lämna det till Novgorodbor, Från början på 1400-talet finns det dokument som bevisar att karelska släkter sålde sina rätter till fiskeri och jakt ända upp till Lapplands gränser. I dessa dokument berättas det om “Karelens fem släkter” som var Kuurola, Roukkula, Tiurula, Valtola och Viimola. Medlemmar ur Roukkula och Valtola (Vallittu) släkterna sägs ha varit verksamma i Novgorods administration och agerat som krigshövdingar. Att koka salt ur havsvatten kändes redan i medeltiden såväl i Norge som Vita Havets kustområden, men mer industriellt började man producera det på 1500-talet. Vid de bästa tiderna fanns det ungefär 180 saltkokerier inom de karelska områdena. Ett kokeri kunde producera upp till 100 ton salt per år. Man behövde en enorm mängd trä till eld, järn för kokpannor och transportkapacitet för att transportera salt till marknaderna. Sigmund Herberstein, en tyske som reste till Ryssland på 1700-talet sade att 2000 hästar transporterade salt från Vita Havet till Novgorod på vintertid. Salt var en viktig exportvara även till Finland. Den byttes till pälsar till exempel. Järn som behövdes i pannor i saltkokningen fick man från områden vid norra Onegasjöns stränder. Järnproduktionen blev en märkvärdig industri omkring Onegasjön. I början på 1700-talet utnyttjade Peter den Store järnfynden vid Onegasjön genom att grunda järn- och vapenfabriker för behov av sina stora armén. På detta sätt fick Petrozavodsk (”Peters fabrik”) eller Petroskoi sin början. Arbetskraft för järnfabriker fick man mest ur de lokala bönder som tvingades i fabriksarbetet som var främmande för dem.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Krig och handel

Tider av krig och handel (1400-1500)

På bägge sidorna fortsatte krigen genom århundraden, och de olika legenderna levde vidare i folkens kollektiva minne. Krönikan från Novgorod berättar att 1377 anföll de frivilliga trupperna från Novgorod med den kända karelska hövdingen Ivan Feodorov Vallittu i spetsen mot forten på Uleälven. Savolaxborna i sin tur försökte utvidga sina områden på den östra sidan av Nöteborgsfredens gräns i början av 1400-talet. De mötte motståndet från karelare. År 1411 anföll Sverige från Viborg mot fortet i Kexholm, medan ryssarnas motattack var siktad mot Viborg. I Österbotten strävade ryssarna och karelarna att hålla fast vid sina gamla rätter mot Sverige och finländare. Ryssarna och karelarna stärkte sina krav med att attackera mot kusten vid Bottenviken. Ryssarna och karelarna förstörde Kemi, Ii och Liminka socken bl.a. 1454 och 1461. Österbottningarna som överklagade till kungen sade att ryssarna hade vårvinter 1479 kommit med handel i tankarna med försäkran om att freden återstod. De hade lämnat områdena i mitten av fastetiden men återkommit med stora trupper och förstört flera socknar. Trots gränsstrider och rån fortsatte karelare sin handel i väst.

Svensk politik i öst kan sägas ha varit expansiv på 1500-talet. Målet var att förflytta gränserna mot öster och att erövra Karelen och Ingermanland. 1570 hamnade Sverige och Ryssland i krig om de baltiska länderna. Kriget mellan 1570-1595 var en tung period på bägge sidorna av gränsen. Kriget var särskilt tungt för karelare i Kexholms län eftersom de befann sig mitt i Sveriges strävanden efter utvidgning och savolaxbornas ökande behov av mera rum för att leva. Sverige och dess undersåtar i Finland anföll de karelska bosättningarna otaliga gånger i slutet på 1500-talet.

Det blev strider som gjorde levnaden av den civila befolkningen svår både i Sverige och Ryssland. De flesta av ryssarnas och karelarnas krigs- och förstöringsresor gick till områden kring Ule träsk, i Österbotten och i kusten av Bottenviken vilka upplevdes som att svenskarna hade erövrat dem. Hösten 1585 anföll karelarna via Ule träsk mot Ule älv där de brände byar och dödade befolkning. Även det övriga Finland fick sin del av krigandet.

Bönderna i Österbotten organiserade sina hämndresor till Karelen i Ryssland. Pekka Vesainen, bonden från Kiiminki, ledde 1589 en sådan till Vitahavskarelen och hans trupper brände Kandalaksja och andra kustens byar samt dödade befolkning. Det så kallade nordiska tjugofemårskriget avslutades med freden i Teusina. Efter det långa kriget blev den nya riksgränsen mycket mer ostligare än den efter Nöteborgsfreden. För Vitahavskarelen blev freden i Teusina betydande eftersom t.o.m. idag är landsgränsen vid Kuhmo, Suomussalmi och Kuusamo fortfarande nästan densamma som då. Detta är en av de äldsta gränserna i Europa som ligger i samma plats. Vid freden i Teusina blev dock Kexholms stad och län en del av Ryssland.

Under de interna striderna om monarkställningen i Ryssland, betydde freden i Stolbova 1617 att Ryssland förlorade Kexholms län, norra delarna av Ladoga och Ingermanland. Genom att kriga nästan ett århundrade blev Sverige en stormakt och störst i Sveriges historia på 1600-talet.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Vikingatiden

Det karelska folket formas i vikingatiden (800-1000)

Det karelska folket anses ha uppstått som eget folk skilt från sina grannar inom vikingatiden på 700- och 800-talen. Finsk-ugriska nybyggare till områdena kring Finska Viken, Ladoga och Onegasjön kom via vattendragen kring Volga och genom Vitahavskusten. Även från västra Finland började nybyggare flytta till Karelska näset och Ladogakarelen. Både de som kom från väst och öst blev så småningom ett folk. I Novgorodkrönikorna nämns detta folk som tjuder. Karelare dvs. befolkningen kring Korela (Kexholm) nämndes som egen grupp i 1142 års krönika. De skandinaviska sagorna känner namnen Kirjalabotn och Kirjalaland även tidigare.

Vikingarna och slaverna mötte varandra och karelare på marknaderna vid kusten av Finska viken och Ladoga. Vikingahövdingen Rurik formade den novgorodska staten genom att förena slaver och finsk-ugriska folk på 860-talet. Den blev också en stat som styrde händelserna för det karelska folket under flera hundra år. Vid samma tid sammangick de svenska folken till Svea Rike, som sökte utvidgningsmöjligheter även på den östra sidan av Finska Viken. På detta sätt blev det ett öde för folken i Finland och Karelen att leva jämt mellan Sverige och Ryssland.

Vitahavskusten hade befolkning redan på 800-talet. Det sagolika Bjarmland tros ha legat vid kusten av Dvina floden. Kungen av England Alfred berättar i krönikan från 800-talet om den norske Ottar som seglade långt norrut och österut fram till den stora floden som man har beskattat vara Dvina. Ottar mötte ett folk som kännetecknats av odling och handel. Forskare tror sig det ha varit finsk-ugriskt, eftersom ryssar bosatte sig inom området först på 1100-talet.

I skandinaviska sagor berättas också om de norska resorna till Dvina floden på 900-talet. Norrmännen handlade men begick också rån. Karelare i sin tur gjorde resor till den norska kusten på 1100-talet såväl vid krigets som handelns tecken fram till 1400-talet. Dessa resor antas ha påverkat folklore bakom Kalevala.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Historia

Gränsen mellan Sverige och Finland samt det ryska riket som härskades av Novgorod och Moskva har flyttats flera gånger mellan Torne älv och Nöteborg. I denna del behandlas hur den karelska befolkningens område har varit delat itu mellan gränsen för två riken från Nöteborgsfreden fram till idag.

De områden som varit bosatta av det karelska folket som haft det karelska språket och den ortodoxa tron som sina kännetecken, har genom historien legat i huvudsak inom den ryska sidan av gränsen. Wienan Karjalaisten Liitto (”Vitahavskarelares Förbund”) och dess efterföljare Karjalan Sivistysseura eller Karelska Kultursällskapet har i verksamheten fokuserat på att vårda språket och kulturen samt stöda bildningsarbetet inom Vitahavskarelen, Olonets Karelen och Gränskarelen. Föreningen har inte tagit ställning i frågorna kring gränserna och andra politiska frågor mellan staterna. Ett undantag i detta var de oroliga tiderna 1917-18 då karelare bland de andra minoritetsfolken ville få klarhet i sin egen nationella ställning inom Ryssland. Först stödde föreningen Vitahavskarelens autonomi och därefter tanken om att Karelen skulle införlivats i Finland som nyss fått sin självständighet. Efter denna tidsperiod har förbundet lämnat sådana frågor om gränserna eller Karelens statliga ställning utanför sin verksamhet.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Verksamheten

Karelska Kultursällskapet lever i tiden och förnyar sin verksamhet enligt omständigheterna. Formerna för verksamhet och samarbetet över gränserna har varierat enligt tiderna. I dag utvecklas verksamheten med de karelska och andra samarbetspartners utifrån jämställdhet och strävan efter den ömsesidiga nyttan.

Karelska Kultursällskapet har redan från början publicerat läroböcker om det karelska språket och den karelska kulturen och forskning samt litterära böcker. Senare har sällskapet gett ut biografier om betydande personer i dess historia och böcker kring historien om de karelska flyktingarna.

Publiceringen av sällskapets egen tidskrift har allt sedan grundandet av först Vitahavskarelare Förbund och senare Karelska Kultursällskapet varit en kontinuerlig tradition. Provnumren av den första tidningen Karjalaisten Pakinoita kom ut 1906 utan tillstånd att publicera den. Under de följande årtiondena kom tidningen ut med olika namn, bl.a. Toukomies och Wiena-Aunus. Namnet Karjalan Heimo blev etablerad 1945.

Den första boken publicerad på egen hand var ”Pieni Alku-opastaja Vienan Karjalaisille” som kom ut 1907. Publikationsverksamheten är fortfarande en viktig del av sällskapets verksamhet medan nuförtiden har man vid sidan av det traditionella sättet att publicera verk lagt mera vikt på att producera publikationer på nätet samt samarbetet med de karelska partners i Ryssland.

År 2012 fattades det beslut att befästa en publikationsserie med eget utseende och egen layout. Den första boken i serien ”Missä koti, muamoseni?” av Salme Syri kom ut i december 2012. På grund av efterfrågan tog man redan i januari 2013 en annan upplaga av boken.

Grammatiken i den vitahavskarelska dialekten av det karelska språket skriven av professor Pekka Zaikov kom ut i början av 2013.

Det följande verket i serien var 100-årshistoriken om Karelska Kultursällskapet av Jukka Akimov på livvi dialekten eller den olonetsiska dialekten av det karelska språket som man publicerade i Karelska Kultursällskapets årliga fest i april 2013.

A. V. Ervasti som anses vara t.o.m. karelianismens fader skrev också en litterär historia kallad Ahma. Manuskriptet blev färdigt strax innan Ervasti dog år 1900. Detta har bevarats i sällskapets arkiv. Manuskriptet blev redigerat och Karelska kultursällskapet publicerade denna roman på hösten 2013.

Att spara och arkivera historia på olika sätt har alltid varit en väsentlig del av Karelska Kultursällskapets verksamhet. Ett exempel på detta är de stora arkiven och Carelica-biblioteket som sällskapet idag har i sin lokal i Helsingfors. Sällskapet syftar till att vara fästpunkten till de yngre generationerna genom att arkivera historia och tradition. Karelska kultursällskapet tar emot historiskt material och redskap samt antingen bevarar sällskapet dessa självt eller tar hand om att detta arkiveras eller förvaras i lämpliga museer.

Största delen av det historiska arkivet förflyttades till Nationalarkivet 2008. Där finns detta tillgängligt för forskare och andra som är intresserade av Karelen. Sällskapet har fortfarande ett stort antal material som är intressant för forskare, t.ex. material efter släktforskaren Irja Rämä.

Sällskapets Carelica-bibliotek innehåller över 5000 band, bland dessa finns det även sådana som är verkligen sällsynta verk. Dessa böcker utlånas inte, men det är möjligt att bekanta sig med dem i biblioteket som är tillhanda för forskare och de som ät intresserade av Karelen.

Samlingen av fotografier som sällskapet äger innehåller över 4000 exemplar. Flera av dessa foton skildrar byar som inte längre existerar.

Man har möjlighet att bekanta sig med arkivet och Carelica-biblioteket på tisdagar och torsdagar kl. 10-15. Verksamheten av Karelska Kultursällskapet finansieras med medlemsavgiften, donationer och intäkter från fonder. Karelska Kultursällskapet arrangerar årligen ett tillfälle där man har en s.k. stamfest i samband med årsmötet. Dessa är öppna för alla som är intresserade av dem.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.