Religionen

Kristendomen började sprida sig inom Karelen på 1000-talet via slaverna från Novgorod. Genom att döpa massvis med folk på 1200-talet var syftat till att skaffa anhängare till prins Jaroslav av Novgorod. Genom att grunda kloster i Valaam och Konevits vid sjön Ladoga på 1300-talet, Solovetsk vid Vita Havet och Svit kloster i Olonets på 1400-talet samt en mängd mindre kloster längs århundraden säkrade den ostliga kristligheten i Karelen. Ur kyrkans perspektiv betraktades den folkliga ortodoxa tron som halvt hednisk och t.ex. prästen och munken Ilja skickades till Karelen för att predika och lära folk där den ortodoxa tron (1534-1535).

Särprägeln i Vitahavskarelen och i Olonets Karelen kom ur det faktumet att de som inte godkände förnyelser införda av patriark Nikon flydde och höll fast vid sitt gamla sätt att bedriva religionen samt att de blev förföljda av såväl den kyrkliga som den världsliga makten.

Folk kände inte till de religiösa sederna ända fram till slutet av 1800-talet. Orsakerna till detta var okunnigheten att läsa, att det kyrkliga livet var slaviskt, att det fanns bara en liten mängd präster och i överhuvudtaget den låga utbildningsnivån samt att det kyrkliga livet var litet och att gudstjänster hölls sällan. Man blev medveten om religionen genom ikoner och ikonostaser samt den folkliga traditionen: muntliga berättelser eller legender, religiösa sånger, och runosånger som byggde på Kalevalatraditionen. Den folkliga tron levde kvar starkt och de kyrkliga lärdomarna inte följdes dogmatiskt. Pilgrimsfärder till kloster ansågs som viktiga och man gick långa resor till fots. De mest uppskattade var Valaam, Konevits, Svit och Solovetsk. Det var vanligt att man gav heliga löften i kloster, t.ex. att en ung familjemedlem stannade en viss tid för att tjänstgöra i klostret.

Vid sidan av det karelska religiösa livet levde den gamla folkliga tron också kvar. Till exempel alla mystiska, ovärldsliga och osynliga varelser ansågs som viktiga såsom alla heliga, alver och döda.