Kontaktuppgifter

Karelska Kultursällskapet / Karjalan Sivistysseura ry
Lotsgatan 9 D
00160 Helsingfors
Telefon: 050 5055531
Fax: 09 278 4765
E-post: toimisto@karjalansivistysseura.fi
Internet: www.karjalansivistysseura.fi

Öppet

Sällskapet på Skatudden i Helsingfors har öppet på tisdagar och torsdagar kl 10–15.
Under Juli månad har vi stängt.

Carelica-biblioteket, reservation till läsesalen

Telefon 050 5055531
E-post: toimisto@karjalansivistysseura.fi

Carelica-biblioteket

Bokförsäljning

Telefon: 050 5055531
E-post: toimisto@karjalansivistysseura.fi

Böcker och inspelningar

Karjalan Heimo -tidskriften

Karelska Kultursällskapets medlemstidning och språkrör
Grundad 1906, då det första numret kom ut under namnet Karjalaisten Pakinoita
Chefredaktor: Aila-Liisa Laurila
Telefon: 0400 755 907 tai 040 514 3351
E-post: paatoimittaja@karjalanheimo.fi
Adress: Lapinkaari 20 B 23, 33180 Tampere
Internet: www.karjalanheimo.fi

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Karelska Kultursällskapet

Karelska Kultursällskapet strävar efter att förena karelare över gränsen för att vårda det karelska språket och den karelska kulturen, dvs sin identitet. Mångsidigt samarbete inom och utanför sällskapet är väsentligt för att hålla det karelska språket och den karelska kulturen levande.

Värdegrunden i sällskapet bygger på en stark öst- och gränskarelsk identitet, karelskt och Kalevalabaserat kulturarv och finsk-ugriskt kultur. Att utveckla och bevara språket och kulturen livskraftig är centrala i Karelska Kultursällskapets verksamhet. Historien har lärt karelare att uppskatta gemenskap, tolerans och interaktion mellan olika kulturer och religioner.

Utbildning, rätten till eget språk och kultur, gemenskaplighet, tolerans samt växelverkan mellan etniska folkgrupper och religioner är sällskapets värden. Målet är att förena dessa i och med sällskapets verksamhet.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Medlemskap och Karjalan Heimo –tidskriften

Medlemskap

Sök medlemskap från Karelska Kultursällskapets styrelse antingen med webbansökan (går direkt till sällskapets byrå), eller genom att skicka motsvarande information via e-post till adressen toimisto(at)karjalansivistysseura.fi.

  • Personmedlem 32 € – då får du Karjalan Heimo –tidskriften som förmån
  • Tilläggsmedlem 10 € / person (bor i samma hushåll som personmedlem, ingen Karjalan Heimo -tidskrift)
  • Stödmedlem 100 € (föreningar, som får Karjalan Heimo –tidskriften som förmån)

Karjalan Heimo-tidskriften


Karjalan Heimo –tidskriften kan du prenumerera utan medlemskap på samma sätt som man ansöker om medlemskap med formulären nedan eller med e-mejl till sällskapet.

  • både fast och årsprenumeration 40 € / år

Ansök om medlemskap, prenumerera tidskriften eller meddela förändringar

Jag vill bli medlem i Karelska KultursällskapetJag vill bli tilläggsmedlem i Karelska KultursällskapetJag vill bli stödmedlem i Karelska KultursällskapetJag prenumererar Karjalan Heimo –tidskriften tillsvidareJag prenumererar Karjalan Heimo –tidskriftenJag meddelar förändring på adressAnnat (ytterligare information eller feedback i textfältet)

Efternamn (obligatorisk)

Förnamn (obligatorisk)

Födelseår (obligatorisk)

Verksamhetsställe

Adress (obligatorisk)

Postnummer (obligatorisk)

Stad (obligatorisk)

Email (obligatorisk)

Telefon (obligatorisk)

Information / feedback

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Religionen

Kristendomen började sprida sig inom Karelen på 1000-talet via slaverna från Novgorod. Genom att döpa massvis med folk på 1200-talet var syftat till att skaffa anhängare till prins Jaroslav av Novgorod. Genom att grunda kloster i Valaam och Konevits vid sjön Ladoga på 1300-talet, Solovetsk vid Vita Havet och Svit kloster i Olonets på 1400-talet samt en mängd mindre kloster längs århundraden säkrade den ostliga kristligheten i Karelen. Ur kyrkans perspektiv betraktades den folkliga ortodoxa tron som halvt hednisk och t.ex. prästen och munken Ilja skickades till Karelen för att predika och lära folk där den ortodoxa tron (1534-1535).

Särprägeln i Vitahavskarelen och i Olonets Karelen kom ur det faktumet att de som inte godkände förnyelser införda av patriark Nikon flydde och höll fast vid sitt gamla sätt att bedriva religionen samt att de blev förföljda av såväl den kyrkliga som den världsliga makten.

Folk kände inte till de religiösa sederna ända fram till slutet av 1800-talet. Orsakerna till detta var okunnigheten att läsa, att det kyrkliga livet var slaviskt, att det fanns bara en liten mängd präster och i överhuvudtaget den låga utbildningsnivån samt att det kyrkliga livet var litet och att gudstjänster hölls sällan. Man blev medveten om religionen genom ikoner och ikonostaser samt den folkliga traditionen: muntliga berättelser eller legender, religiösa sånger, och runosånger som byggde på Kalevalatraditionen. Den folkliga tron levde kvar starkt och de kyrkliga lärdomarna inte följdes dogmatiskt. Pilgrimsfärder till kloster ansågs som viktiga och man gick långa resor till fots. De mest uppskattade var Valaam, Konevits, Svit och Solovetsk. Det var vanligt att man gav heliga löften i kloster, t.ex. att en ung familjemedlem stannade en viss tid för att tjänstgöra i klostret.

Vid sidan av det karelska religiösa livet levde den gamla folkliga tron också kvar. Till exempel alla mystiska, ovärldsliga och osynliga varelser ansågs som viktiga såsom alla heliga, alver och döda.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Karelska kulturen

Ordet kultur betyder i detta fall karelarnas materiella och andliga prestationer som helhet. Begreppet den karelska kulturen brukar man dock begränsa till den traditionella karelska folkliga kulturen.

De mest kända poetiska och musikaliska formerna är runosång och gråtsång, medan de mest kända materiella formerna är byggnader, hantverk och mat. De institutionella formerna är släktrelaterade traditioner såsom bröllop, jordfästning, begravplatser och folkfester. De mest kända näringsformerna är jakt, svedjebruk och handel samt de religiösa formerna den ortodoxa tron, den gammalformiga ortodoxa tron från tiden före den moderna kyrkliga traditionen och folktron.

Den traditionella karelska kulturen levde vidare från mun till mun från generation till generation. Det väsentliga i den muntliga kulturen är minnet medan inflytandet från andra kulturer har också spelat en betydlig roll. Därför kan vi säga att vår tids karelska kultur har flera nivåer. I grunden vet vi att det finns en mer eller mindre schamanistisk världssyn från flera hundra eller t.o.m. tusentals år tillbaka i tiden som var baserad på vildmarkskulturen. Den kristliga tron fick i och med den karelska kulturens äldre typiska former så att de införlivades i den ortodoxa religionen eller levde vidare vid sidan av denna.

Den karelska kulturen började blomstra vid korstågstiden på de västra, norra och nordöstra stränderna vid sjön Ladoga. Att karelarna levde vid korsningen av handelsvägar och vattendrag utgjorde en grund både för den materiella och andliga välfärden. Kulturen fick inverkan såväl från ost, väst och söder. Kristendomen kom till Karelen vid de första århundradena på 1000-talet med slaverna.

Det finns ingen säkerhet på varifrån den formen som är typisk för Kalevala kom till Karelen. Emellertid började man så småningom använda denna form med all kunskap och konst som upplevdes som väsentlig.

Den karelska kulturen levde fram till 1900-talets början, som mest arkaisk i Vitahavskarelen, men även i det övriga ortodoxa Karelen såsom Olonets, det f.d. finska Karelen och Norra Karelen samt de karelska byarna i de ostligaste delarna av Kajanaland. Vitaliteten av den karelska kulturen inom dessa områden har man försökt förklara på flera sätt, t.ex. att den ortodoxa kyrkan var öppen mot den och försökte inte förtränga den eller att folk varken kunde läsa eller skriva, att Karelen var så fjärran och att svedjebruket och jaktkulturen levde så länge som villkor för ekonomin i Karelen. Att man satte förbud mot svedjebruk och de stora historiska händelserna i början på 1900-talet betydde också att den gamla karelska kulturen i Vitahavskarelen började försvinna.

I det ryska Karelen finns fortfarande enstaka personer som kan runor och gråtsång såsom de fanns i Kalevalakulturen. Under de senaste årtiondena har sådana personer funnits till och med i Finland bland folk som var tvungna att lämna sina hemtrakter i andra världskriget. Den gamla muntliga och gemenskapliga kulturen som baserade sig på minnet finns inte längre. Runosången och folkmusiken har fått nya och till och med moderna former på bägge sidorna av gränsen vilket på sätt och vis är säkerställer att den karelska kulturen lever vidare.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Litteratur

Läroböcker och information om grammatiken i det karelska språket

  • E.V. Ahtia: Karjalan kielioppi. Suojärvi 1936 Näköispainos 2009 (Karjalan Kielen Seura)
    D. Bubrih, A. Beljakov, A. Punzina: Karjalan kielen murrekartasto. 1997 Helsinki
  • Arvid Genetz: Kertomus Suojärven pitäjästä ja matkustuksestani siellä 1867. Suomi V:8. 1870 Helsinki (s.201–275)
  • Arvis Genetz: Vepsän pohjoiset etujoukot. Kieletär 1:4. 1872 Helsinki (s. 3–194)
  • Arvid Genetz: Tutkimus Venäjän Karjalan kielestä (Suomi II:14). 1881 
Arvid Genetz: Tutkimus Aunuksen kielestä (Suomi II:17). 1884
  • O. Iljina, L. Bogdanova. L. Markianova: Karjalan kielen harjoituskogomus. Nominat. Livvin murdehel. 
Petroskoi 1999
  • L’udmila Markianova: Livvin murdehen foneetiekku. (Opetusmoniste) Petroskoi 1992
  • L’udmila Markianova: Livvin murdehen morfolougii. Nominat da abusanat.(Opetusmoniste) Petroskoi 1993
  • L’udmila Markianova: Livvin murdehen morfolougii. Verbit. Adverbit. (Opetusmoniste) Petroskoi 1993
  • L’udmila Markianova: Karjalan kielioppi 5–9 (siis 5–9 luokille). Petroskoi. 2002
  • L’udmila Markianova ja Aaro Mensonen: Opastummo karjalakse, Lugemistu aiguzile. 2006 Petroskoi 
(Karjalan Kielen Seura)
  • Paula Palmeos: Karjala Valdai murrak. 1962 Tallinn
  • Raija Pyöli: Livvinkarjalan kielioppi. 2011 (Karjalan Kielen Seura) Raija Pyöli: Livvinkarjalan harjoituskirja. 2012 (Karjalan Kielen Seura)
  • Vladimir Rjagojev: Tihvinskij govor karel’skogo jazyka. 1977 Leningrad
  • Pekka Zaikov: Karjalan kielen murreoppia. (opetusmoniste) Petroskoi 1987
  • Pekka Zaikov: Karjalan kielen kielioppie I. Iänne- ta muoto-oppie. (Opetusmoniste) Petroskoi 1992
  • Pekka Zaikov: Karjalan kielen kielioppie II. Muoto-oppie. (Opetusmoniste) Petroskoi 1993
  • Pekka Zaikov: Glagol v karel’skom jazyke. Petroskoi 2000
  • Pekka Zaikov: Karjalan kielioppi 5–9 (siis 5–9 luokille). Petroskoi. 2002
  • Pekka Zaikov: ”Vuokkiniemies paissah puhasta karjalua” s. 264–290 (teoksessa Tupenkolahuttajien mailla, 
toim. Kai Paajaste. Jyväskylä 2006)
  • Pekka Zaikov: Vienankarjalan kielioppi. Lisänä harjotukšie ta lukemisto. 2013 (Karjalan Sivistysseura
  • P. Zaikov, L. Rugojeva, O. Gorskova: Karjalan kielen harjoituksia. Petroskoi, 2000


Ordböcker på karelska och lydiska

  • Lyydiläismurteiden sanakirja, toim. Juho Kujola. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1944
  • Salmin murteen sanakirja, toim. Pekka Pohjanvalo. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1947, 
täydennysosa 1950
  • Karjalan kielen sanakirja, osat 1–6 (1968–2005), Suomalais-Ugrilaisen Seuran toimituksia, Kotimaisten kielten 
tutkimuskeskuksen julkaisuja. Päätoimittaja 1.–3. osissa Pertti Virtaranta, 4.–6. osissa Raija Koponen. Kirja on murresanakirja, jossa on mukana kaikki murteet lyydiläismurteita lukuun ottamatta. Sanakirjan verkkoversio julkaistiin 2009 osoitteessa http://kaino.kotus.fi/kks
  • Slovar’ karel’skogo jazyka (livvikovskij dialekt), aunukselaismurteiden sanakirja, selityskielenä venäjä, toim. G. N. Makarov 1990 Petros
  • Olga Karlova: Vienankarjalan alkeiskurssi. 2011 Petroskoi
  • Juho Kujola: Äänneopillinen tutkimus Salmin murteesta. 1910 Helsinki
  • Slovar’ karel’skogo jazyka (tverskie govory), Tverin karjalaismurteiden sanakirja, selityskielenä venäjä, toim. A.V. Punžina 1994 Petroskoi
  • Karjal–ven’alaine sanakniigu, opiskelusanakirja aunukselaismurteista venäjään, toim. L’udmila Markianova ja Tatjana Boiko 1996 Petroskoi
  • Impilahden karjalan sanakirja, toim. Matti Punttila. Suomalais-Ugrilaisen Seuran toimituksia, Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 1998
  • Karjalais–venäläini sanakirja, opiskelusanakirja vienalaismurteista venäjään, toim. Pekka Zaikov ja Larisa Rugojeva 1999 Petroskoi
  • Frazeologitšeskij slovar’ karel’skogo jazyka, karjalan kielen fraasisanakirja, toim. V. P. Fedotova 2000 Petroskoi
  • Omua tšomua, aunuksenkarjalan murteen sanakirja (taskusanakirja), toim. Juha-Lassi Tast.WSOY 2000
  • Uuzi abun’iekka, lyhyt karjalais-suomalainen sanasto, toim. Kosti Pamilo. Omakustanne (Karjalan 
Sivistysseura) 2000
  • Karjal–suomi–karjal sanakniigu, toim. Martti Penttonen (Karjalan Kielen Seura) 2006
  • Sanakirja suomi–karjala, toim. Ljudmila Markianova ja Raija Pyöli. Salmi-Säätiö 2008
  • Karjalan varsinaismurtehien sanakirja, toim. Vieno Fedotova ja Tatjana Boiko 2009 Petroskoi
  • Suuri ven’a-karjalaine sanakniigu (livvin murdeh), toim. Tatjana Boiko ja L’udmila Markianova 2011 Petroskoi
Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Den karelskspråkiga litteraturens uppkomst

På det karelska språket har speciellt från slutet av 1980-talet kommit ut flera dialektssamlingar och läroböcker från abc-böcker till ordböcker, men nedan fokuserar vi främst på skönlitteraturen vilket betyder dikter, berättelser och romaner.

Litteratur på livvikarelska

Först 1980-talet kan betraktas som början på den karelska skönlitteraturen, då diktare började ge ut sina verk på livvi, dvs. olonetsiska dialekten av karelskan. Dock många av dem hade skrivit tidigare i Punalippu (senare Carelia) och Neuvosto-Karjala (senare Karjalan Sanomat) och i antologier.

Vladimir Brendojev kan betraktas som den som medverkade mest i uppkomsten av den karelskspråkiga litteraturen. Han gav ut sina första dikter i Neuvosto-Karjala-tidningen på livvi dialekten redan 1972. Karjala-förlaget gav 1999 ut en samling på Brendojevs dikter och översättningar under namnet Jättie hyvä jälgi muale.

Produktion av Paavo Lukin hör främst till barnlitteraturen. Han hade börjat skriva dikter som en ung pojke redan före krigen. År 1981 gav han ut diktboken Tuhkimus. Sanelemista karjalan livvin kielel. Efter Lukins död gavs det ut två av hans diktböcker för barn, Mindäh kägöi kukkuu (1990) ja Iče minä (1996).

År 1988 vann Santtu Karhu en dikttävling arrangerad av Punalippu med dikten Mustas kois. Hans dikter har inte publicerats i några samlingar, utan i Oma Mua –tidningen. Dessutom har de kommit ut som lyrik av Talvisovat –rockbandet i dess CD-skivor Pahoin brihoin
pajatukset (2001), Hyvästit Karjala(2003), Terveh Petroskoi (2006) och Allus oli 
muna (2009). Hans poesi är allt från rocklyrik till humoristiska och lyriska sånger. I boken Hyvästi Karjala, Terveh Petroskoi från 2012 publicerades Santtu Karhus lyrik såväl på karelska som Timoi Munnes översättningar till finska.

Zinaida Dubininas dikter har kommit ut först i Punalippu och sedan speciellt i Oma Mua-tidningen. Diktboken Silmükaivoine som var riktad för barn kom ut 1995. Förutom dikter har hon skrivit berättelser, samt har översatt både rysk- och finskspråkiga dikter på olonetsiskan, Nya Testamentet (Uuzi Sana 2003) och Kalevala (2009). År 2013 gav man ut en samling av hennes skrifter Kirjutukset.

Puhtasjärven Maša av Pjotr Semjonov som kom ut 2004 har sagts vara den första moderna karelskspråkiga romanen. Den påminner i många sätt de romaner med Karelen-temat som kom ut på 1960-70-talen av vitahavskarelska författare. Semjonov började sin karriär som diktare och hans första berättelser trycktes i Oma Mua-tidningen 1993. Hans historier kom ut 2009 som en samling Rodinjärvi (Vallitut kerdomukset). Han har också översatt ryskspråkig prosa till karelskan.

Aleksand Volkov har skrivit dikter både på livvi och ryska samt översatt ryskspråkig prosa och dessa har getts ut i flera tidningar. Av hans verk har bl.a. Pieni D’essoilu (1997) och Liivin virret (2004) publicerats. Närmast poeter och noveller är Olga Mišina (bl.a. Kuldaine ildu 1993, Ratoi1996, Marin kukku 2003), Vasja Veikki (Elosen dorogat 2003) och Tamara Ščerbakova (bl.a. Pajun kukkazet – keviän viestit 1999 och Armahile bunukoile 2002). Ivan Savins diktverk Roindurandu kom ut 2005.

År 2009 kom ut Muminboken Tiedoiniekan hattu översatt av Natalja Sinitskaja. Kalevala översatt av Zinaida Dubinina och barnboken Nalle Karhu, Meččyrunoloi lapsile redigerad av Pekka Wuorikoski som blev översatt av Ljudmila Markianova. 2010 kom ut bl.a. barnboken Marjuškan ilot av Tamara Ščerbakova & Marjukka Patrakka, den av Ljudmila Markianova översatt Juha av Juhani Aho, Natalja Sinitskajas In’aine och av henne översatt Muminböcker av Tove Jansson Varattavu Iivananpäivy 2010, Muumitatan mustelmat 2012 och år 2011 Mikko Kuismin och Maria Kähäris Niina Nieglikon sygyzy samt 2013 Maria Kähäris bok Milan perehen päivy. Dessutom har det kommit ut några andra verk utgående från skrivtävlingar organiserade av Karjalan Kielen Seura.

Litteratur på vitahavskarelska

På vitahavskarelska har skrivit journalisten Raisa Remšujeva. Hennes dikter har kommit ut i tidningar och samlingsverk. Hon publicerade en läsebok Ihmehhete 1999. Hon har även översatt Nya Testamentet på vitahavskarelskan och romanen Yhessä ylettih (2004) av Lauri Kuntijärvi som ursprungligen kom ut på finska 1943.

Vitahavskarelska författare har skrivit på finska i Karelen, men också i Finland, t.ex. Onttoni Miihkali (Mikko Karvonen), Lauri Kuntijärvi, Mikko Samulinen och Veikko Huotarinen. I deras verk har de dock använt sig av vitahavskarelska repliker. Mauri Kunnas bok Hundarnas Kalevala utgavs på vitahavskarelskan 2010 och den var översatt av Nadja Lutohina. Barnboken av Jukka-Pekka Wuorikoski blev översatt på vitahavskarelska av Raisa Remšujeva och den kom ut 2013 under namnet Mössi Kontie: Meččärunoja lapšilla.

Litteratur på det egentliga karelska

Paavo Harakka har skrivit mest på det egentliga karelska. 1989 kom ut en samling av historier redigerad av Harakka och som heter Sunduga. År kom ut 1996 Tuhkamukki. Hans skrifter har samlats i verket Paavon paginat som kom ut 2010. Saara Tuovinens bok med roliga historier Saaran kuaskut da starinat kom ut 2007. Historier av Selma Eskelinen publicerades 2012 under namnet Uksen raosta kuultua.

Litteratur på tverkarelska

För det mesta är det diktare som skriver på tverkarelska. Hodari Hottarini skrev1965 grammatiken på tvekarelskan (som förblev manuskript), samlade ordlista och skrev dikter som gavs ut ett samlingsverk och i Oma Mua-tidningen i Karelska Republiken.

1992 publiceras den tverkarelska abc-boken av Mihail Orlov. Otkrovenie-diktsamlingen som kom ut 1993 innehåller rysk- och karelskspråkiga dikter. Han komponerade sina egna dikter som blivit populära, t.ex. en sång på Armahazella-dikten.

Även Stanislav Tarasov började skriva dikter på tverkarelska på 1990-talet. Oma randa –samlingen av dikter kom ut 1998. Nikolai Morozovs dikter har getts ut i Oma Mua –tidningen och Karielan Šana –tidningen i Tver. Karielan Šana –tidningens chefredaktör Ljudmila Gromova har skrivit dikter med namnet Ljudmila Barhatova. 2004 kom ut en miniroman av N. M. Balakirev kallad Kuz’mičča och 2012 Stuanovoine. År 2013 kom ut Marjukka Patrakkas barnbok Šuuri kondie illustrerad av Ritva Lampivuo och översatt av Ljudmila Gromovan.

Litteratur på lydiska

Miikul Pahomov i Kuujärvi har skrivit dikter, som publicerats i olika tidningar och antologier sedan 1989. Han har get ut en diktsamling Tuohuz ikkunas 1993 och Lüüdiland 2000. Han har också översatt till lydiskan olika religiösa texter och gjort en abc-bok ABC-kird’ tillsammans med Lidia Potašova 2003. År 2009 kom ut Marjukka Patrakkas barnbok Suur’ kondij (illustration av Ritva Lampivuon).

Den nyaste litteraturen kan följas via internetsidorna av Karelska Kultursällskapet och Karjalan Kielen Seura.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Den karelskspråkiga litteraturen

Då man talar om den karelskspråkiga litteraturen, brukar man också hänvisa till de gamla språkliga minnesmärkena. Det äldsta är barkbrevet från 1200-talet i Novgorod (bl.a. blixtens besvärjelse). Karelska ord, toponymer och personnamn finns bl. a. i följande skattedokument: ur Olonets område 1496 och 1568, ur Novgorods votiskaområde år 1500 och det första svenska lands- och skattedokumentet från 1589-93. Dessa är viktiga källor ur den karelska befolkningshistoriens synvinkel.

De följande skrifterna har inte kunnat betraktas helt säkert som karelskspråkiga, åtminstone har man inte sett dessa som signifikanta för själva språket. Fader Vår –bönen gavs ut i Sebastian Münsters Cosmographia-verk 1544. Mikael Agricola nämner i listan över gudarna i förordet för Psaltaren också karelarnas gudar. Även reseberättelsen av Simon Von Salingen på 1500-talet nämner att den ryske filosofen Feodor Zidenowa har skrivit Karelens och Lapplands historia samt trosbekännelsen och Fader Vår –bönen på karelska. Dessa skrifter har dock försvunnit.

I slutet på 1700-talen kom ut P. S. Pallas jämförande ordbok. I den finns motsvarigheter för 273 ryska ord på två hundra andra språk och dialekter. Där finns också de karelska och olonetsiska motsvarigheterna.

På 1800-talets första del trycktes de första karelskspråkiga böckerna: 1804 kom ut översättningarna för några böner och en kort katekes på den egentliga karelskan och på olonetsiskan samt på 1820 översattes Matteus evangelium på tverkarelskan (Matveista Svätoin Jovangeli) vilket väckte stor uppmärksamhet bland Finlands språkvetare. På 1800-talet kom ut även annan ortodox litteratur, bl.a. översättningarna av evangeliet på vitahavskarelskan. Under 1900-talet trycktes flera religiösa publikationer eftersom man försökte hindra det finska språket från att bli allmännare. Alla dessa var på utgivna med det kyrilliska alfabetet.

Mot slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet kom ut också läro- och ordböcker. Den äldsta karelskspråkiga abc-boken är den av Anastasija Tolmatševskaja skrivna tverkarelska abc-boken från 1887. Den första på vitahavskarelskan kom ut 1894.

Efter Oktoberrevolutionen gick publiceringen av karelskspråkig litteratur till en början helt över till Finland. Med det latinska alfabetet trycktes utgåvor kring folkpoesi som gjordes närmast av Iivo Härkönen och E. V. Ahtia.

Den korta tiden av det karelska standardspråket

I Tver Karelen skapade man ett standardspråk med det latinska alfabetet. Detta användes för det flesta abc-böcker, läseböcker, ordböcker, grammatik och skolböcker för matematik osv. Man gav ut även mycket översättningar av barnböcker men den ursprungliga andelen litteratur på tverkarelskan var obetydlig. Sammanlagt gavs det ut över ett hundra karelskspråkiga publikationer.

Kortvarigt blev också försöket att skriva det karelska språket med det kyrilliska alfabetet i den senare hälften av1930-talet i Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Utvecklingsarbetet av språk

Under de senaste åren har det karelska språkets ställning blivit starkare i Finland som en följd av minoritetsspråkstadgan och de karelskspråkigas egen aktivitet: man har utgivit karelskspråkig litteratur (mest på livvi), språkundervisning för barn i form av språkbad (kielipesä, språknäste) och man ger ut en tidskrift Karjal Žurnualu på webben. Universitetet i Östra Finland i Joensuu har sedan 2009 haft en professor för det karelska språket och från 2011 har man haft möjligheten att registrera karelskan som modersmål. Karjalan Kielen Seura (Sällskap för Karelska Språket) och Norra Karelens Landskapsförening påbörjade 2012 ett projekt för hembygdsområdet för karelare.

Det karelska språket i Finland har varit en del i ELDIA-projektet som behandlat de finsk-ugriska språken tvärvetenskapligt med stöd från EU under 2010-2013. För det karelska språkets del fick man slutrapporten 2013 på finska, vitahavskarelska, den egentliga karelskan och livvi. Där konstaterar man bl.a. att syftet med ELDIA var att förstå, omvärdera och att främja både individens och samhället flerspråkighet. Undersökningen visade att karelskan är ett hotat språk och att effektiva åtgärder behövs snabbt. Resultatet visar också att trots att de flesta karelskspråkiga har gått över till finskan, kan denna tendens stoppas. Det är helt möjligt att återuppliva det karelska språket i Finland. Ytterligare information om projektet:
www.eldia-project.org

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Smakprovet på livvi

Smakprov på standardspråket baserat på livvi dialekter: Matkoil. Detta berättar om att göra en resplan (Ljudmila Markianova & Aaro Mensonen: Opastummo karjalakse. Lugemistu aiguzile. Petroskoi 2006. s. 138). Provet läses av Ljudmila Markianova som utvecklat standardspråk utifrån de olonetsiska dialekterna.


Karjalakse

Matkoil

Minul himoittas kävvä Karjalah.

Ga voimmohäi lähtie, vaiku pidäy piättiä, mil on parembi piästä sinne – junalgo vai ajammo hurahutammo mašinal.

Minun mieles mašinal roih helpombi. Junahäi menöy Piiterin kauti, a miksebo myö sinne lähtizimmö. Ajammo vai mašinal Värtsilän kauti Sordavalah. Jovensuus sinne suate eihäi ole pitky matku, ei roi ni puoldutostusadua kilometrii.

Ga hyvä, mugai ruammo.

Sordavalaspäi piäzemmö Valamoihgi. Sie nygöi, sanotah, laivat kävväh joga päiviä. Valamois voimmo yödygi muata.

Minägi olen sidä kuulluh, sanotah sie on hoteligi matkalazih niškoi. Myöhäi voizimmo sinunke ajua sinne kahtekse päiviä. Nägizimmö manasterin da kävyzimmö kirikköh. Niidyhäi sie, sanotah, on ruvettu restauroimah.

Ga voimmo, tiettäväine. Dai omua armastu Luadogastu puuttuu nähtä. Jo ammussah syväin käsköy sinne. Toinah ńorpuagi ugodih vastah. Lapsusaijas suate mustelen niidy, niilöin atkalii mustii silmii da törröttäjii usazii.

Kuzbo sinä olet roinnuhes da elänyh enne evakkuo?

Ga Salmis olen roinnuhes, dai lapsusaigu meni sie. Kai paikat sie ollah tuttavat. Nygöigi, ku menemmö sinne, ga himoittau kävvä Koveras da Mančinsuares.

A minun kodipaikku on Suojärven čupun Hyrsylän mutkas. Pidäy čökähtiäkseh sinnegi.

Meil täl matkal pidäs kävähtiäkseh Anuksehgi. Siehäi karjalan kieli on kuulunuh täh aigah suate parahiči verraten toizih paikkoih. Dai nygöi kuuluu. Ylen hyvin sidä opastetah Anukses.

På finska

Matkoilla

Minä haluaisin käydä Karjalassa.

No voimmehan lähteä, pitää vain päättää, miten paremmin pääsemme – junalla vai ajaa huristammeko autolla.

Minun mielestäni autolla pääsee helpommin. Junahan menee Pietarin kautta, ja miksi me sinne lähtisimme. Ajamme vain autolla Värtsilän kautta Sortavalaan. Joensuusta sinne ei ole pitkä matka, ei ole edes puolitoistasataa kilometriä.

Hyvä, niin teemmekin.

Sortavalasta pääsemme Valamoonkin. Sanotaan, että sinne laivat kulkevat nyt joka päivä. Valamossa voimme olla yötäkin.

Minäkin olen siitä kuullut, ja sanotaan siellä olevan hotellikin matkalaisia varten. Mehän voisimme sinun kanssasi mennä sinne kahdeksi päiväksi. Näkisimme luostarin ja kävisimme kirkossa. Niitähän on siellä kuulemma ruvettu restauroimaan.

Niin voimme, totta kai. Ja saa nähdä oman rakkaan Laatokan. Kauan on jo tehnyt mieli sinne mennä. Ehkäpä vastaan tulee norppakin. Lapsuudesta saakka olen muistellut niitä, niiden surullisia mustia silmiä ja törröttäviä viiksiä.

Missä sinä olet syntynyt ja elänyt ennen evakkoa?

Salmissa olen syntynyt, ja lapsuuskin kului siellä. Kaikki paikat tunnen siellä. Nytkin, kun menemme sinne, tahdon käydä Koverassa ja Mantsinsaaressa.

Ja minun kotipaikkani on Suojärven seuduilla Hyrsylän mutkassa. Pitää pistäytyä sinnekin.

Meidän pitää tällä matkalla käväistä Aunuksessakin. Siellähän karjalan kieltä on kuullut tähän asti parhaiten toisiin paikkoihin verrattaessa. Ja kuuluu nytkin. Oikein hyvin sitä opetetaan Aunuksessa.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Smakprov på tverkarelska dialekter

Smakprov på standardspråket baserat på tverkarelska dialekter. Tverinkarelska smakprovet: Iľľan pruazniekka Prudovalla berättar om högtiden i en tverkarelsk by (Ljudmila Gromova: Aiga lugie i paissa karielakši. Tver 2002. s.105). Smakprovet ges av Ljudmila Gromova som utvecklat standardspråk som baser sig på tverkarelska dialekter.


karielakši

Iľľan pruazniekka Prudovalla

Muissan, kuin lapšena šuačin oman kylän pruazniekkua. Meilä pruaznuidih Iľľua. Vanhemmat šaneldih, što kalmazin luona ennen šeizo puuhine Iľľa-prorokan kirikkö, kumbane palo. Šillä paikalla kažvettih nuoret koivuzet. Kiriköštä jiädih vain kivet, kumbazet nävytäh muašta.

Jogo talošša varuštuaččettih pruazniekkah, ken kuin mahto. Emännät uberittih pertin, a lapšet autettih muamoloilla. Mie toko pezin sinčon i pordahat, deriin golikalla čuurunke, što lauvat oldaiś valgiet. I piha pidi uberie. Ennen pruazniekkua pandih olutta i suluo, huomnekšešta paissettih piiruada. Iľľua vaššen lämmitettih kylyn i kaikki pereh pezieči.

Linnašta pruazniekakši tuldih rodńat, tuodih gostinčua. Rahvašta kyläššä lizäydy. Meilä lapšilla oli veššelä hypellä linnalazinke čikkozinke da vellyzinke. Pruazniekkapiänä kaikin pandih piällä parahat vuattiet i jallačit. Kun noužet kenen taloh, niin annetah piiruada i suluo. Vanhemmat juodih olutta i viinua.

Illalla keräyvyttih kyläh rahvaš kaikelda ymbärykšeldä. Omahizet vaštuačettih stolan tagana. Vierahan ristikanžan niinže issutettih stolah, šyötettih i juotettih. Vanhemmat rahvaš ennen šyöndiä rissittih šiľmät i kummarreldih Jumalua.

Myöhemmä illalla zavodieči guľanja. Muissan, kuin myö čikkozenke istuma ikkunan luona i kaččoma pihalla. Tämä talo oli šuurella uuličalla. Dorogua myöť šinne tänne käveldih pruazniekalla tulluot rahvaš. Tytöt i brihat käveldih eriś, vain kačaheldih toine toizeh. Kolmešša koh kylällä šoitettih šoitulla. Myöhembäzeh kuulu, kuin ruvettih laulamah i kargajamah. Lieni hämärä i ožuttuačettih enžimmäzet puarazet. Meilä veśma tahotti lähtie pihalla, a vanhemmat ei laškiettu.

A toissapiänä vielä jatku pruazniekka, tuaš issuttih stolašša, vain guľanja jo ei ollun žen suurehune, kuin enžimmäsenä piänä. Iľľašta meilä lapšilla jo ei voinun käyvä jovella. Vanhemmat šanottih, što Iľľa kuzi vedeh i vezi lieni vilu.

Näin Prudovalla pruaznuidih Iľľua vielä vuožina 1960–64.

På finska

Iljan praasniekka Prudovalla

Muistan, kuinka lapsena rakastin oman kylän praasniekkaa. Meillä juhlittiin Iljaa. Vanhemmat sanoivat, että hautausmaan luona oli ennen puinen Ilja-profeetan kirkko, joka paloi. Sillä paikalla kasvoivat nuoret koivut. Kirkosta jäivät vain kivet, jotka näkyvät maassa.

Joka talossa valmistauduttiin pruasniekkaan, kuka mitenkin osasi. Emännät siivosivat pirtin, ja lapset auttoivat äitiä. Minä aina pesin eteisen ja portaat, hankasin räsytukolla ja hiekalla, että laudat olisivat valkeat. Pihakin piti siistiä. Ennen praasniekkaa pantiin olutta ja makeaa kaljaa, aamulla paistettiin piiraita. Iljaa vasten lämmitettiin sauna ja koko perhe peseytyi.

Kaupungista tulivat sukulaiset praasniekkaan, toivat tuliaisia. Ihmisten määrä lisääntyi. Meidän lasten oli hauska hypellä kaupunkilaisten ystävien kanssa. Praasniekkapäivänä pukeuduttiin parhaisiin vaatteisiin ja kenkiin. Kun meni kenen tahansa taloon, niin annettiin piiraita ja makeaa kaljaa. Vanhemmat joivat olutta ja viinaa.

Illalla väki kaikkialta ympäristöstä keräytyi kylään. Sukulaiset tapasivat pöydän ääressä. Myös vieras ihminen istutettiin pöytään, syötettiin ja juotettiin. Ennen ateriaa vanhemmat ihmiset ristivät silmänsä ja kumarsivat ikonin edessä.

Myöhemmin illalla alkoi huvittelu. Muistan, kuinka me siskon kanssa istuimme ikkunan luona ja katsoimme ulos. Tämä talo oli ison kadun varella. Praasniekalle tulleet ihmiset kävelivät edestakaisin tiellä. Tytöt ja pojat kävelivät erillään, vain katselivat toisiaan. Kolmessa paikassa soitettiin haitaria. Myöhemmin kuului, kuinka alettiin laulaa ja tanssia. Tuli hämärä ja ensimmäiset parit ilmestyivät. Mekin tahdoimme lähteä ulos, mutta vanhemmat eivät laskeneet.

Ja toisena päivänä praasniekka jatkui vielä, taas istuttiin pöydässä, vaan enää ei juhlittu yhtä paljon kuin ensimmäisenä päivänä. Iljanpäivän jälkeen ei voinut enää käydä joella (uimassa). Vanhemmat sanoivat, että Ilja pissasi veteen ja vesi kylmeni.

Näin Prudovalla juhlittiin iljanpäivää vielä vuosina 1960–64.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.

Smakprovet på vitahavskarelskan

Smakprovet på vitahavskarelskan: “Riähkä”. Detta berättar vad som betraktas som synd (Pekka Zaikov: Luvemma vienankarjalaksi. 3.–4. luokka. Petroskoi 1995. s. 95). Detta läses av Pekka Zaikov som utvecklat standardspråk som baserar sig på vitahavskarelska dialekter.


karjalakši

Riähkä

Ennein vanhah karjalaiset varattih riähkyä. Sillä tapasin hyö kunnivoitettih vanhoja hyvie tapoja.

Sanottih, jotta ei pijä tallata kynnyksellä, vain pitäy harpata kynnyksestä piäličči, muiten tulou riähkä.

Sieklasta aličči niise ei suanun astuo.

Taloloissa oli ovikorvassa käsiastie, mistä käsie ta silmie pestih. Sanottih, jotta yöksi siih pitäy panna vettä. Tyhjäksi ei voinun jättyä – se on riähkä.

Makuamah ruvettih vasemmalla kylellä, a noustih oikielta.

Illallisstolua ei pitäis jättyä pyyhkimättä. Muruset siitä ruvetah hyppimäh matoloina.

Piätinčänä ei voinun pessä vuatetta.

Kun pyyhittih lattiet, ni ruhkie ei suanun jättyä vassan alla. Siitä tulou riähkä.

Varassannasta tulou suuri riähkä. Vierasta ei pie männä ottamah. Eikä sua toisen verkosta ottua kalua, siitä tulou suuri riähkä.

Skokunua ennein sanottih jumalan puapoksi. Riähkä tulou skokunan tapannasta.

På finska:

Synti

Ennen vanhaan karjalaiset varoivat tekemästä syntiä. Niin he kunnioittivat vanhoja hyviä tapoja.

Sanottiin, ettei pidä astua kynnykselle, vaan pitää harpata kynnyksen yli, muuten tekee syntiä.

Seulan alitse ei myöskään saanut astua.

Taloissa oli ovinurkassa käsiastia, jossa pestiin kädet ja silmät. Sanottiin, että yöksi siihen pitää panna vettä. Tyhjäksi ei sitä saanut jättää – se on synti.

Nukkumaan mentiin vasemmalla kyljellä, mutta noustiin oikealta.

Illallispöytää ei pitäisi jättää pyyhkimättä. Muruset silloin rupesivat hyppimään matoina.

Perjantaina ei saanut pestä pyykkiä.

Kun pyyhittin lattia, niin roskia ei saanut jättää lattiavastan alle. Se on syntiä.

Varastaminen on suuri synti. Toisen omaa ei pidä mennä ottamaan. Eikä saa toisen verkosta ottaa kalaa, se on suuri synti.

Sammakkoa sanottiin ennen jumalan lapsenpäästäjäksi. Tekee syntiä, kun tappaa sammakon.

Posted in Uncategorized |
Bookmark the permalink.